Idag ska jag lära mig ett nytt ord: WIPO. Det är en förkortning av World Intellectual Property Organisation, det vill säga den FN-tillkopplade organisation som skyddar min skapande hjärna från att hamna i klorna på skrupellösa skurkar som mer än något annat vill saluföra mina odödliga konstnärliga alster utan att först be mig om lov och allra minst betala för dem. Denna immaterialrätt är på intet sätt självklar och automatisk utan en följd av en lång rad initiativ och åtgärder som sträcker sig åtminstone 140 år tillbaka i tiden. Det var i samband med Världsutställningen i Wien 1873 som ett antal presumtiva utställare vägrade att ställa upp av rädsla för att deras idéer skulle stjälas eller kopieras. Det blev inledningen till en rad internationella överenskommelser, bland annat Bernkonventionen 1886, Madridöverenskommelsen 1891, BIRPI som grundas 1893 och som i sin tur 1970 förvandlades till fackorganisationen WIPO underställd FN. Det här arrangemanget betyder att många idéer och produkter som hjärnan producerat skyddas av lag och förordning: patent, varumärken, mönster, upphovsrätt, heraldiska vapen och namn – självklart i vår moderna värld, men icke desto mindre värt att noteras även, och kanske i synnerhet, idag.
Det här fick mig att backa ett steg, att tänka efter vad som egentligen är den konstnärliga skaparlustens och –förmågans förutsättningar och villkor. Jag menar; i ”alla tider” har människor sagt: Nu hinner jag inte måla den där tavlan, nu hinner jag inte skriva den där romanen eller komponera den där visan, men sen när jag blir pensionär ska jag ägna största delen av tiden åt min latenta skapande förmåga. Det vet alla hur det slutar – inte en målarpyts så långt ögat når, knappast ett enda manusark på det välstädade arbetsbordet. Och bara en massa damm på det slitna pianot. Kreativiteten kräver självfallet ett visst utrymme, både fysiskt och tidsmässigt, men det är i allmänhet inte tidsbristen som lamslår kreativitetsnerverna.
Skaparförmågan kräver nämligen daglig stretchning, hjärn- och hjärtmuskler måste dagligen aktiveras och irriteras, lockas och pockas. Den amatörmässiga hobbyverksamheten kan nöja sig med spontana hugskott och snabba inslag men så fort kvalitetsribban höjs med några decimeter är det andra bullar som gäller. Vanan, och med den sammanhängande rutinen, är ett slags grundförutsättning för att de skapande talangerna ska kunna gro och framförallt för att de ska kunna växa. En kreativ hjärna som sovit i 50 år vaknar inte i första taget, och också om den vaknar tar det sannolikt ganska lång tid innan hjärnans synapser har plogat upp nya fåror som tankefröna kan hämta sin näring ifrån. Kroppen behöver daglig motion, och så också hjärnans idéyngel.
Nu i slutskedet (?) av den lamslående coronahistorien är det många som alldeles speciellt saknar alla dessa biografbesök, teaterföreställningar, konserter och biblioteksvisiter som inte bara tillför helgen en guldkant men hjälper oss att överhuvudtaget navigera i vardagen. Men hur ska konstens producenter och centrala aktörer reagera när månader (ett år!) av social nedstängning, som i väldigt många fall betytt ett konstnärligt dödläge, hävs. Vem har redan döden dött, vem ska återuppstå på den tredje föreställningsdagen? Vem har ansvaret för att skapandets värk förvandlas till ett konstnärligt verk?
Foton: Gatuartister i York, England
