I stillheten blir du stark. Är det så? Är det inte efter segt och slitsamt tränande som jag blir stark: Muskelanspänning, pulshöjande aktivitet, blod, svett och tårar – maktens och styrkans män hyllar ju fysisk företagsamhet, energi, rörelse, vitalitet, kraftutveckling? Jo, jag förstår – själens styrka är inte direkt beroende av kroppens. Ibland är det faktiskt precis tvärtom: När min kropp är sjuk, trött och sliten pockar andra krafter och behov på min uppmärksamhet. Under huden pulserar då alldeles tydligt ett rytmiskt S O S, som tolkat till kroppsmedvetande betyder: Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet. Och senast då är det bäst att bara lyda.

Det är två veckor sedan askonsdagen och jag är mitt inne i fastan. Nå, det måste medges att av det märks knappast något alls utåt: Jag äter ungefär som förut, jag tar mina morgonpromenader längs strandkajen ungefär som förut, jag rör mig i vardagen ungefär som förut. Fastar jag då överhuvudtaget i någon form, gör jag någon skillnad mellan mina vanliga vardagar och dessa fyrtio dagar före påsk som för tvåtusen år sedan ändrade historiens förlopp – eller egentligen; framtidens förlopp? Inte mycket, jag erkänner. Jag kunde göra mycket mera. Eller rättare sagt: jag kunde göra mycket mindre.

Fastetiden påminner mig om den andliga scenen, den inre trädgården, den som är hela kärnan i min mänskliga gestalt. Det är svårt, kanske omöjligt, att med hjärnan förstå denna trons omvända logik: Att mina sämsta sidor, det jag verkligen skäms för, som jag djupt ångrar att jag tänkt, sagt och gjort, inte behöver betyda evig förtappelse, pina och död utan tvärtom kan vara själva bränslet på min evighetsfärd. Fastetidens dramaturgi för tvåtusen år sen stuvade grundligt om i rollbesättningen: Jag som den aktiva och självupplysta skulle ju självklart spela huvudrollen i mitt eget drama men regissören kallade in en stuntman som fick göra jobbet. Jag fick visserligen gaget och äran men fattar inte riktigt hur det gick till, och varför? Men det har jag senare förstått med all önskvärd tydlighet: Att jag har en välgörare i högsta ledningen. I fastetiden påminner han mig att mina ständiga göranden och låtanden tidvis och bitvis gärna får ersättas med ett långsammare agerande och en lite lägre profil: Tystnaden, säger bossen, ska mjuka upp din krampaktiga och överspända effektivitet, stillheten ska göra dig stark. Och du kan glömma replikerna – jag ger dig de rätta orden. Du behöver inte anstränga dig, du ska inte slå dig fram på egen hand. Du har redan fått en nyckelroll.

[Per Mases (1934–2010) var präst och föreståndare för Retreatcentret S:t Davidsgården i Rättvik och den som inte bara gav mig stillhetens nyckelring men också öppnade en dörr in i min egen inre trädgård (en av hans böcker heter Den inre trädgården), en dörr som jag bara diffust hade varit medveten om förut].