FN uppmärksammar idag World Food Safety Day och jag noterar inledningsvis vad Terminologifrämjandet skriver om ”food security” och ”food safety”:
”Ett huvudsakligt problem är (alltså) att de engelska termerna ibland används synonymt när de faktiskt står för olika begrepp. / Så hur ska man då beskriva begreppen bakom dessa termer? Jo, food security står för ´trygg försörjning av livsmedel´, dvs. att det finns tillräckligt med livsmedel till alla som behöver, medan food safety står för ’det att livsmedlen är säkra att konsumera’. Begreppsförklaringarna är förankrade och inarbetade inom EU. Där rekommenderar de svenska översättarna tryggad livsmedelsförsörjning för food security och livsmedelssäkerhet för food safety.”
Mitt problem är inte bristen på utbud av föda utan närmast tvärtom: jag har alldeles för mycket att välja bland. Samtidigt ställer min kropp (läs: mage) vissa krav för att den ska må bra. Sett ur min mages perspektiv finns det nämligen förhållandevis få födoämnen som jag riskfritt han inmundiga. I tanke och fantasi uppstår därmed ett smärre slagsmål: känslorna frestas av det dignande utbudet men kroppen (magen) ställer sig på bakhasorna. Min livsmedelsförsörjning är i princip tryggad många gånger om men med min livsmedelssäkerhet är det lite si som så(s). Ja, livsmedlet i sig är förstås säkert, men inte nödvändigtvis i förhållande till min egensinniga mage som är mycket osäker.
Men i det världsvida perspektivet är mitt problem dock mindre än en mikrobisk nerbantad bagatell – jag lever ju i ett ofattbart överflöd! Min mat/mag-utmaning påminner mest om en känd kreativitetsteori; ju fler idéer desto större möjlighet att någon av dem är värdefull och unik. Överfört till dagens mattema: ju större utbud på livsmedel desto fler alternativ som även jag (magen) kan acceptera. Men fortsättningsvis är det självfallet jag själv som måste utforska hur säkert detta utbud är just för min specifika mage, och själv ta ansvar för min hälsa. Hur ofta har jag inte fallit för den förföriska frestelsen, kort och intensiv, och sedan fått lida pin i många timmar, ibland dagar.
Mat och kropp är bara en sida av utmaningen, själ och ande vill också ha nånting att säga i det här kulinariska sammanhanget. Helst vill jag ju bara slå dövörat till, låta mig förledas av näsans doftmolekyler och ögats lystra blick. Men bakom örontrumpeten hör jag Robban Brobergs självrannsakande klagovisa om det motsatta stönet, och jag måste motvilligt instämma i refrängen: Jag måste hej-, jag måste hej-, jag måste hejda mig, när jag ser en tjusig … leverpastej?
