Med ena benet i den coronadrabbade världen anno 2020 och det andra i det framtidsbejakande tidiga 1900-talet står jag onekligen en aning ostadigt på en sekellång planka. På onsdagen skrev jag om min morfar och hans syskon vid sekelskiftet 1900 och senaste söndag snuddade jag vid Stefan Zweig i Wien vid samma tidpunkt. Och med honom ska jag lämpligen inleda idag. 1904, efter avslutade universitetsstudier ville den mångbegåvade skriftställaren se och uppleva livet och friheten och drogs som så mången annan skapande människa till Paris. Och det var inga okända gator han beträdde ”…för jag var redan intellektuellt förtrogen med Paris genom poeternas, romanförfattarnas, historikernas, sedesskildrarnas framställande konst innan jag såg det med egna ögon.” Någonting liknande upplevde även jag, om ock i mycket mer anspråkslös omfattning, när Vive och jag besökte Paris 2013. Mina tankar gick framförallt till mormorsfar, fotografen Karl Emil Ståhlberg, som hade besökt den franska huvudstaden både med sin första hustru Rori 1889 och med sin ryska andra hustru Sonja 1896. (Den sistnämnda händelsen beskrev jag för övrigt i bloggen 15.3. Och till Paris återkommer jag också lite längre fram i släktberättelsen Under huden är jag många). Det fanns alltså en tanke- och känslomässig koppling som kittlade fantasin och laddade för min del besöket med speciella förtecken – jag hade ju nästan en personlig förförståelse för stadens mytomspunna gator och gränder och personligheter. Åtminstone trodde jag det.
Stefan Zweig varnar för risken att fastna i ett intellektuellt utbyte av idéer eller att inbilla sig att ett ivrigt flanerande längs boulevarderna skulle förstärka förståelsen för folket och kulturen. Det fanns enligt honom konstnärer i det parisiska tidiga 1900-talet som lika gärna kunde ha varit verksamma i Berlin, Rom eller München och som knappast påverkades av miljön. Men tillsammans med vännen Verhaeren ”… uppsökte jag de målare och poeter som mitt i denna brusande och temperamentsfulla stad levde omgivna av skapande tystnad som på en arbetets ensamma ö.” Zweig beskriver konstnärer som levde anspråkslöst som småborgare men ägnade sig desto ivrigare åt konst på arbetstid. Som till exempel bibliotekarie vid marinministeriet eller senaten lyfte de en visserligen blygsam lön men avkrävdes å andra sidan inga större arbetsinsatser utan kunde i lugn och ro formulera sina verser, ofta till och med i ganska stilfulla omgivningar. ”Vad dessa poeter begärde av sina anspråkslösa befattningar var bara en smula säkerhet i den yttre tillvaron som garanterade dem oberoende vad gällde den inre gärningen.”
Samtidigt som världsstadens trafik och människomyller passerar revy, liksom kända konstnärsprofiler och doften av vin och bildning, plockar Stefan Zweig specifikt fram en person som ägnade hela sin skaparkraft åt andras arbeten; Léon Bazalgette. ”Alltid beredd att hjälpa och råda, orubblig i sin ärlighet, punktlig som ett urverk, tänkte han på alla andra, men aldrig på sin egen personliga fördel. Tid betydde ingenting, pengar betydde ingenting, när det gällde en vän, och han hade vänner överallt i världen, en liten, men utvald skara.” Som absolut bästa bröder på alla punkter skulle man kanske tro att de var överens om det mesta i konst och politik. Men det fanns en sak som i normala fall kunde ha förstört vänskapen, eller åtminstone skadat den: ”Denna ömtåliga punkt var Bazalgettes storartat ärliga och absolut orubbliga förkastelsedom över allt vad jag skrev på den tiden.” Och kritiken gick ut på att det som Zweig skrev saknade samband med verkligheten, att det var esoterisk litteratur som Bazalgette helhjärtat ogillade. När Zweig många år senare själv förkastade vad han skrivit och så småningom nådde fram till ett personligt uttryck blev även hans litterära alster godkända av Bazalgette: ”För jag visste att hans ”ja” till mina nya alster var lika ärligt som hans barska ”nej” hade varit under tio år.”
Nostalgins rosa skimmer skymmer den historiska blicken. Stefan Zweig undrade vid ingången till II världskriget: ”Kommer sådana poeter (och här syftar Zweig inte bara på alla dem han hade träffat trettio år tidigare men också på Rainer Maria Rilke som, trots att han var tysk, bäst trivdes i Paris) som helt går upp i den lyriska konsten, någonsin att bli möjliga igen i denna tid av turbulens och allmän oro? Är det inte ett svunnet släkte jag kärleksfullt sörjer..?” Frågan är förstås ständigt berättigad men återförd till 2020-talet undrar jag om det överhuvudtaget finns möjligheter för någon epok att överleva? Stilar och trender följer varandra dessutom i en allt snabbare takt och lägger sig i tunna hinnor på och efter varandra och kan vara svåra att särskilja i backspegeln. Vemodet över en förlorad gårdag hör för mig ihop med 1960-talet – hela 60-talet och nästan bara 60-talet – som länkade min öppna tonårssjäl till en aldrig förr hörd eller sedd ungdomskultur. Skulle inte vattenliknelsen passa mig så sällsynt dåligt hade jag kanske sagt att surfaren i mig, och min generation, helt oförtjänt hamnade på toppen av efterkrigstidens rullande vågsvall och därifrån lärde jag mig snabbt att navigera mot sand och strand, gång på gång. Som Zweig sörjde ett svunnet konstnärssläkte sörjer jag tidvis ett sedan länge passerat 60-tal, inte bara den fantastiska popmusiken och popkonsten med sitt myller av intressanta personligheter och färgstarka klädstilar, men också alla dessa första ögonblick, känslosvallen, hudnärheten, skapandets lockelser och fantasins nyfikna utflykter långt bortom de tidvis ganska trista hemkvarteren på Skatudden, i Eira och främre Tölö.
Men det är Bazalgettes kritik av Zweigs författarskap som framförallt fångar mitt intresse. Och jag frågar mig själv: Hur många gånger har jag fått samma uppriktiga kritik för det jag presterat? Fel svar: Många gånger. Reaktionerna på mina kreativa alster – artiklar, rapporter, böcker, seminarier, utställningar, fotografier, musik – har mången gång varit en uppmuntrande klapp på axeln men ännu oftare: tystnad. Och denna tystnad tycker jag mig höra också i många andra sammanhang. Handlar det om en oförmåga att bedöma och förstå, eller är det en rädsla att eventuellt såra? Eller – hemska tanke – är det ett passivt maktmedel för att tysta en röst som stör den egna verkligheten? Även om jag själv kanske inte är kapabel att leverera en uppriktig kritik skulle jag, åtminstone så här i tidsspegeln, hellre ha hört sanningen än tystats ner. Men sanningen lever i symbios med kärleken och det är kanske där skon klämmer. Åtminstone pekar fastan åt det hållet.
Fotografierna är tagna i Paris, i huvudsak i kvarteren kring Montmartre i 18:e arrondissementet i norra delen av stan. Trapporna upp mot Sacré Cœur och konstnärstorget Place du Tertre är branta och det finns tid att beundra väggar och graffitimålningar. Här har Picasso, Dali och Monet och ett otal andra kända och mindre kända konstnärer, författare och världsförbättrare före mig slitit sina skosulor på väg upp och ner längs den 130 meter höga kullen. Och alldeles nära ligger kyrkogården med sina många personligt utformade minnesstenar – bara det en tyst berättelse om ett nästan osannolikt livfullt liv igår och i förrgår. Om den europeiska tidiga 1900-talskonsten och -kulturen har en hjärtpunkt så måste det vara här i Montmartre.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.