Jag äger drygt femtio slipsar men använder ingen av dem. Jo, någon enstaka gång på någons bemärkelsedag, ett extraordinärt festtillfälle eller på en begravning. För tjugo år sedan var min slipspotens på topp, sedan dalade den snabbt. Med viss risk för att låta smått patologisk skulle jag idag kunna kalla mig kravattkrasslig, eller mera folkligt: slipsslö.
Hur blev det så här, för jag gillar ju slipsar, det gör jag verkligen? Sidenslips ska det självklart vara, gärna med stiliga mönster i eleganta färger och varför inte ibland med smågalen seriefigursanknytning. Men eftersom den här pensionären på hemmaplan mest lunsar omkring i mer eller mindre uttjänta sekundaplagg, inhandlade i mer eller mindre galna konsumtionssammanhang, finns det liksom ingen riktig beställning på en moderiktig uppryckning: Jag rör mig helt enkelt inte i kretsar där en mera korrekt klädsel är av nöden. Andbergets Harald & Co skulle väl sannolikt ta till schappen om de skulle se mig komma slängande med färgglada tygtrasor runt halsen. Och det handlar ju inte bara om slipsen, också skjortan måste sitta som gjuten för att slutresultatet ska bli snyggt. Hur ofta får man inte se slattriga skjortkragar och en slipsknut som hänger sorgset några centimeter under adamsäpplet. Nä, nä – ska man ha slips så ska man ha det med stil!
Bortgångne Roger Broo, fd. förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi och ordförande för Svenska Kulturfonden, hade en fäblesse för slipsar. Och västar. På en av bilderna i festboken jag redigerade åt den jubilerande 50-åringen hade Jan-Erik Andersson – med konstnärlig finess och varm humor – kopplat ihop flera bildelement som sedan resulterade i ett smått absurt porträtt där jubilaren står mitt i en granngul rypsåker med golfklubban i ena handen, iklädd kortärmad sommarblus och med ett tiotal slipsar hängande runt halsen. I samma bok skriver etnologen och professorn Bo Lönnqvist en artikel till jubilarens ära om Slipsens semiotik: Smakens noblesse och ett aristokratiskt sinne för klädkultur behöver synbarligen inte stå i någon motsättning till ett strikt ämbetsmannaideal. Kanske vittnar jubilarens utsvävningar på slipsens och västens fält egentligen om stor generositet innanför maktens bepansrade yta, blott omgivningen lär sig tolka slipsknuten rätt – ”Windsor Knot” eller ”Four-in-hand-knot”? Varje morgon är frågan ny. Varken provokativ eller reaktionär, lyder vår analys.
Idag på World Cravat Day tror jag att mina avdankade kravatter en dyster natt ska få uppstå som en konstnärlig installation i Academia Cravatica i Zagreb, om inte i paradsalen så åtminstone på avdelningen för Krumma kulturarbetares korta och krokiga kravattkarriärer som ligger insprängd mellan garderoben och toaletten i källarvåningen. Välkommen dit för att beundra skriftställarens sagolikt salongsfähiga och inte minst sanslöst stiliga slipsslamsor, sedan sekelskiftet spolade!
En som förstod sig på slipselegans var Bond. James Bond – med rätt att döda. Honom, eller rättare sagt Roger Moore, kom jag in på livet när han år 2009 gjorde en snabbvisit i Helsingfors och Akademiska Bokhandeln. Folket trängdes och så gjorde ock jag med kameran. Strax före han skulle upp på den lilla scenen ställde han sig alldeles bredvid mig, så nära att jag inte fick hela honom på bild. Det var då jag upptäckte de stiliga manschettknapparna. En åldrande gentleman ut i fingerspetsarna.
