I slutet av påskveckan fokuseras de större evenemangen i Valencia till stadsdelarna Cananyal, Canyamelar och Grao – kända fiskarkvarter inte långt från strand och kaj. Långfredagen kulminerar i en kilometerlång parad där deltagarna visar upp sig i traditionella så kallade capirote, en smal huvudbonad som samtidigt täcker hela ansiktet – en symbol för ånger – och där endast ögonen är synliga genom två små öppningar i tyget. Resten av kroppen är invirad i någonting som påminner om en munkkåpa. Det hela ser lite skrämmande ut och spontant tänker jag på Klu Klux Klan, men den kopplingen finns inte här, långt ifrån faktiskt. Dessutom förekommer mest andra färger än vitt, framförallt rött, grönt, gult och svart.

Före paraden samlas medlemmarna – nazarenos – i dessa brödraskap – cofradias – i små glada klungor, förväntansfulla och fotograferingsvilliga. Det här är utan tvekan en av årets viktigaste dagar och vi turister kan bara lite förvånat notera den lättsamma stämningen i det som rimligtvis ska vara den mörkaste och dystraste av dagar. Och denna frimodighet gäller både ung och gammal deltagare. Efter fotograferandet av förberedelserna utanför Parroquia de Santa Maria del Mar förflyttar vi oss in på Carrer del Crist del Grau som ligger alldeles bakom kyrkan och beblandar oss med alla andra åskådare som nu samlats i täta led längs processionsvägen.

Och nu förändras tonläget som i ett trollslag: Taktfasta, tunga trummor ekar mellan husväggarna. Till och med barnen på trottoarkanten får en allvarlig uppsyn där de med sina egna små leksakstrummor späder på den kollektiva monotona ljudmassan som långsamt nu passerar, som vågor över ett hav. Ögonen låter sig ganska snart matas mätta av det färgstarka skådespelet men trumpinnarnas skarpa slag mot trumskinnet söker sig som spikar obarmhärtigt in genom huden, först som en flugas surr i morgontimmen, men mycket snart med en ton av smärta och ångest. Det går inte att värja sig, och det är inte heller meningen.

Och jag kan inte låta bli att reflektera över min egen tro, ofta fragil och vacklande. Skulle jag vara beredd att dra en capirote över huvudet som ett tecken på ånger, grämelse och skam? Och vira en kåpa runt min  kropp? Och ställa mig i leden tillsammans med mina systrar och bröder och tillsammans med dem skrida fram ivrigt betittade av tusentals ögon? Nej, självklart är det inte fråga om en maskerad, ett stundens förvandlingsnummer, eller ett skådespel för massorna. Här är vi alla vittnen till ett större mysterium, delaktiga i en gemensam skuld och mer eller mindre botfärdiga var och en. Det vi ser med våra ögon och hör med våra öron är en spegling av ett drama som kulminerade för två tusen år sen och som sedan dess bara fortsätter att genljuda i tid och rum. Som en påminnelse om något ofattbart, som en uppmaning till besinning och eftertanke. Som en spik rakt genom själen.