Vilken enorm skillnad på den mat jag åt som barn på 1950-talet, och det jag idag stoppar i mig. Eller låter bli att stoppa i mig. Jag menar – som barn åt man det som blev framlagt och det kunde vara allt från benrik gädda med äggsås, smaklöst dillkött, vämjelig njure, spenatsoppa med ägghalvor, köttsoppa, ärtsoppa och plättar (torsdagar) eller tjocka lördagskorvsskivor stekta i sitt skinn som av hettan kupade sig till skålar i vilka lades kokta gröna ärter. Och potatis, nästan alltid kokt potatis, ibland potatismos. Sällan grönsaker, kanske lite riven morot nån enstaka gång. Inte sällan serverades en enkel efterrätt, fruktkräm med lite rinnande grädde på, eller frukt på burk (Del Montes persikor) och alltför sällan det allra bästa: nougatpuddingen Viri som köptes i pulverform i Varubodens kvartersbutik och som mamma sedan blandade med mjölk och vispade till en härlighet som övergick mitt förstånd.
Trots en allt oftare konstrande mage var det ingen som riktigt förstod att man kunde vara överkänslig för mat. Eller dryck. Jag var nästan vuxen när läkaren konstaterade att jag var laktosintolerant och troligen inte heller kunde äta ljust bröd. Ordet glutenfritt var knappast uppfunnet på den tiden, i alla fall var det ett okänt begrepp i vår familj. Och att jag reagerade så starkt på socker, kryddor, och en lång rad specifika födoämnen fick sin förklaring först decennier senare. Och innan jag lärde mig att leva med olika frivilliga dieter så var jag redan nästan pensionsfärdig. Idag vet jag ganska exakt vad som orsakar stora problem och vad jag i små mängder och ibland kan inmundiga. Det har varit en låååååång och seeeeeg kamp med psyket som har en helt annan uppfattning än kroppen om vad som menas med detta livets goda. Krockarna med kockarna har varit nästan konstanta.
Idag uppmärksammar Finlands svenska marthaförbund Den finlandssvenska matkulturdagen och har så gjort i precis trettio år. Av Svenskfinland finns bara fragment kvar jämfört med senaste sekels nätverk och kontaktytor, och jag kan tänka mig att också mattraditionerna på liknande sätt långsamt smulas sönder – trots Strömmingsmarknader, trots Stundarskalas, trots lokala initiativ och aktiviteter. Eller så inte. Ta nu bara en sån sak som havregryn (som visserligen knappast är en renodlad finlandssvensk angelägenhet): det finns en starkt växande industri kring detta magvänliga och näringsrika sädesslag, nya produkter ploppar fram i en till synes aldrig sinande ström. Och jag tackar och tar emot. Morgonens havregrynsgrötportion får sällskap av djupfrysta buskblåbär, hallon, ibland också gul kiwi, kexsmulor (av havre förstås!) och blåbärssoppa. AHH! I en krissituation skulle jag troligen klara mig ganska långt enbart på denna rätt.
Rätt rätt är rätt vanligt nuförtiden på min i övrigt rätt enformiga menylista. Man tager inte vad man haver, man tager vad kroppen kräver.
Foton: Det senaste ca två åren har jag regelbundet snabbfotograferat (med telefonkameran) mina luncher, middagar och mitt ständigt återkommande morgonmål. Ibland har jag undrat: varför gör jag på detta viset? Men det har troligen att göra med en allt större omsorg om vad jag stoppar i mig. Att se portionen på bild påminner ett trögt minne om vad som är gångbart och vad som bör ratas. Dessutom finns det en inte alldeles oväsentlig visuell aspekt i detta spontana matavbildande: smakreceptorerna och näthinnans tappar och stavar är nämligen bästa kompisar.
