Fest på Valborgsmässoafton i gamla stadsdelen Santa Cruz, Alicante (ovan)

 

Det finns 6000 språk i världen, om hundra år, tror Unesco, är de kanske bara 3000. Det är fråga om en lång rad små språk som är på fallrepet – 96 % av alla språk talas nämligen av futtiga 4 %. Eller tvärtom: 4% av alla språk talas av 96% av jordens befolkning. Wikipedia ger (2015) en viss antydan om hur de tio vanligaste språken (första språket/modersmålet) fördelas: 1) mandarin (del av kinesiska): 848 miljoner, 2) spanska: 480 miljoner, 3) engelska: 335 miljoner, 4) hindi: 260 miljoner, 5) arabiska: 242 miljoner, 6) portugisiska: 203 miljoner, 7) bengali: 189 miljoner, 8) ryska: 166 miljoner, 9) japanska: 128 miljoner, 10) punjabi: 89 miljoner.

Amos Rex, Helsingfors

 

Ytterligare några ströexempel: 11) tyska: 78 miljoner, 24) italienska: 64 miljoner, 40) hakka (del av kinesiska): 30 miljoner, 55) gan (del av kinesiska): 21 miljoner, 60) kurdiska: 20 miljoner, 88) ilocano: 10 miljoner, 100) baluchi: 8 miljoner. Och Finland ligger en god bit under 100-strecket. OBS! Siffrorna är givetvis ungefärliga men ger en viss antydan om proportionerna.

På Sverige-båten, strax utanför Helsingfors

 

På andra sidan av språkkartan har vi bland annat Xhosa, ett klickspråk som består av tio olika vokaler och som pratas av åtta miljoner afrikaner, Silbo Gomero – ett visselspråk som används på ön La Gomera för att kommunicera över de djupa dalarna, Shetländska, som talas på Shetlandsöarna norr om Skottland (mellan Färöarna och Norge) och som har insupit norska influenser, och Piraha som talas av en liten folkgrupp i Brasilien och där det saknas ord för färger och siffror. Texastyska (tyska med amerikansk dialekt), korniska och chamorro är andra lite udda språk på vår pratiga, för att inte säga pladdriga, jord. Icke att förglömma esperanto, ett konstruerat hjälpspråk, ett planspråk som L.L. Zamenhof presenterade redan 1887. Övriga språk, den överväldigande majoriteten, har största delen av befolkningen aldrig hört talas (om).

Piccadilly Circus, London

 

Jag kan inga andra språk än svenska. Jag kan inte ens österbottniska fast jag bott i Vasanejden i över trettio år. Ännu som femtonåring kunde jag ytterst knaggligt uttrycka mig på finska, i skolan hade jag ett par år läst latin och tyska och fått bottenbetyg i båda. Engelskan hann jag bara snudda vid innan jag skippade hela skolgången. Det var bedrövligt, hela min skolgång var bedrövlig. Men jag gillade att skriva på det enda språk jag nästan kunde. Och när jag senare, redan vuxen (delvis urvuxen) i alla fall beslöt att studera på högskolenivå var jag illa tvungen att åtminstone behjälpligt ta igen det jag tidigare helt hade missat. Men fortfarande blir jag grön av avund, nästan blålila faktiskt, över människor som slänger sig mödolöst med diverse utländska tungomål. Vilken förförståelse för andra kulturer ska denna kunskap inte bereda, vilka intellektuella djupinsikter ska inte uppenbara sig på den till bristningsgränsen språksprängda pannloben!

NDSM Werf, Amsterdam

 

Jag får ta till de lingvistiska kryckor och verbala plåsterlappar som mitt lilla språkskåp tillhandahåller. Och det är lyckligtvis inte så lite det. Språket, modersmålet i synnerhet, har en märklig förmåga att ständigt omforma min världsbild, definiera min näromgivning och, inte minst, diagnostisera min psykofysiska varelse så att jag inte bara kan känna och uppleva att jag är i världen, men också att världen är i mig. Och allt detta liv tack vare 29 bokstäver som dansar så meningsfullt där mellan hemisfärerna. Nå, det måste medges, inte sällan tappar de bort sig och som en bokstävernas målvakt får jag då söka upp de vilsna skuggorna där vid den bortre dikesrenen. Ibland hänger det bara lite kryptisk graffiti kvar i den grå massan. Vilket å andra sidan kan göra sig riktigt elegant i en blånande blogg.