Det är kanske inte så nååbelt att just idag slänga fram ett självproducerat (m)ordspråk av typen ”Och så var det gruvarbetaren som på gamla dar inte bara blev kruttorr i skinnet men också gråsprängd i håret”, men det försvaras i någon mån av Alfred Nobels eget tidiga påstående att insikten om sprängämnets och krutets enorma skadeverkningar automatiskt kommer att avskräcka mänskligheten från att använda dem. Så kan väl bara en godtrogen och i bästa bemärkelse naiv människa resonera? Nobel upptäckte dynamiten och talade för freden.

Men det var alltså det här med att inte bara heta Nobel men också vara nobel (nå:bel). Ordböckerna kan leverera en hel rad synonymer: Elegant, fin, storsint, ridderlig, förnäm, kultiverad, högsinnad, rättänkande, belevad, aristokratisk, högboren, distingerad och ädel. Om Alfred Nobel var nobel vet jag inte men det sägs att åtminstone hans dikter avspeglade ensamhet, melankoli och livsleda, och det låter ju kanske mera deprimerande än nobelt. Men annars har det ju inte varit helt ovanligt i historien att en känd person tillägnats ett beskrivande tillnamn, tänk bara på till exempel Rikard Lejonhjärta, Johan utan land, Vilhelm Erövraren, Harald Hårfager, Sittande Tjuren (Sitting Bull) och Bloody Mary (Maria den blodiga – den engelska drottningen Maria I som regerade 1553–1558). De namnen är onekligen mera fantasiväckande än Liisa Virtanen eller Anders Svensson.

Apropå Nobel och nobelpristagare, och speciellt nobelpriset i litteratur, är jag för övrigt alldeles övertygad om att den viktigaste kvalifikationen för att över huvud taget komma i fråga som pristagare är att man har ett namn som är enkelt att uttala (t.ex. Shaw, Undset, O’Neill, Sillanpää, Hesse, Camus, Steinbeck, Singer, Paz, Pamuk, Dylan eller, som i år, Glück), annars blir det bara trubbel och trilskanden i bokhandelskön eller vid bibliotekets utlåningsdisk. Nej, namnet är viktigare än bokens innehåll, kort och slagkraftigt ska det vara. Innan jag sätter igång med nästa bokprojekt planerar jag därför att från första början byta namn till Toll – Tage Toll ska jag heta på bokpärmen. Det ger nämligen en liten vink både om min genetiska bakgrund (ordentligt utspädd visserligen) men framförallt speglar det min mentala habitus (jfr. med finskans och finlandssvenskans ’tollo’) och skulle därmed helt automatiskt och liksom i förbifarten placera mig bland de högintressantaste priskandidaterna. Tänk bara rent praktiskt och konkret: Vem kommer ihåg nån som heter Lindholm (” … eller var det Lindberg, Lindström, kanske -quist…?”). Toll låter dessutom väldigt nååbelt, det är både krut och stubin i det korta namnet och för tankarna helt automatiskt till det högexplosiva nobelska slutet av 1800-talet, den tid då den bästa devisen i folkmun lät: ”Blixtrar den ene så Oscar II”. Lägg det blivande nobelprisvinnarnamnet på minne så kan du, när det nästa gång förkunnas av Svenska Akademiens ständige sekreterare i Börshuset i Gamla stan i Stockholm, tillsammans med den församlade pressen samfällt och högljutt utropa: Äntligen!

 

Vinjettbilden: Undertecknad fotande Miguel de Cervantes Saavedra på Museo Fallero i Valencia, Spanien. Cervantes (1547–1616), Spaniens Runeberg, är ju som bekant mest känd för Don Quijote de La Mancha som handlar om riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare Sancho Panza. Foto: Viveca Schoultz