Min vetenskapliga karriär kan troligen bäst beskrivas som ett flipperspel. Ni vet, en sån där elektromekanisk apparat, en stor lutande låda som blinkar och skramlar och har sig, och där en metallboll ska hållas på planen så länge som möjligt och inte trilla in i den förrädiska och förnedrande avgrunden längst ner. Med händerna på flipprarna, eller paddlarna som det också heter, motar man Olle i grind, det vill säga försöker undvika att bollen ska ta sig ut från spelplan. Och detta sker samtidigt som kroppen lever med i den olidliga spänningen och extremiteterna uppvisar mer eller mindre krampaktiga spasmer, ofta ackompanjerat av svavelosande svordomar eller – dock mera sällan – triumferande skrål och skrik. För en utomstående oinsatt i spelbordets finesser ger det hela sken av ett allvarligt epilepsianfall, eller kan möjligen också tolkas som en variation på en snedtänd LSD-tripp.

Så gestaltades även min vetenskapliga bana – ett snabbt och krockfyllt utförsåkande där några enstaka poängvinster och hurrarop snabbt glömdes bort i takt med att det oundvikliga svarta hålet rusade allt närmare. Jag saknade tålamod och hjärnsubstans och framförallt saknade jag självförtroende. Det var mycket jag inte INTE kunde bli, vetenskapsman var ett bland många andra alternativ, trots en viss tam ambition. Idag är jag glad att jag slog huvudet i väggen, att jag flippade ut innan jag eventuellt skulle ha flippat in i forskarröret. Men jag fascineras fortfarande av vetenskap och kunskap och människor som inte bara kan och behärskar sina specialområden men också låter klokheten svämma ut från huvudet och generöst bjuder på sitt kunnande. Men så finns det ju en och annan som försöker verka klok, som beter sig som om han visste en massa, och det är ju bara patetiskt. Bakom den stela masken döljer sig en stor osäkerhet, ett ekande tomrum. Jag har en viss förståelse för honom. En viss.

Den 10 november har Unesco utlyst som World Science Day. Årets tema är Science for and with Society in dealing with Covid 19. Virus och självgodhet smittar och förstör, kunskap och kompetens stärker och bygger upp.

 

Foto: Stravinskyfontänen i Paris, alldeles invid Centre Pompidou. Liksom Stravinskys kompositioner för hundra år sedan förde in den västerländska konstmusiken på helt nya spår måste vetenskapen idag hitta helt nya vägar för att rädda mänskligheten ur en global katastrof. | Fontänen har skapats av skulptörerna Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle. Den sistnämnda är upphovsman till de färgglada elementen i en helhet som består av sammanlagt sexton konstverk.