Den har presenterat sig nu. Hösten. I morse skar solen en ljusstråle rakt genom lövverket framför mina fönster och lyste upp en liten yta av det glödande trädet med sina brandgula och blodröda blad. Allt annat var mörkt och konturlöst, också berget. Ja, i synnerhet berget. När allt annat förflyktar och passerar står åtminstone berget på sin plats. Och det gjorde det väl också i morse. Men på något sätt skymd av en årstid som gjorde sina egna små inledande piruetter gled det liksom åt sidan. När mörkret ökar och kylan stiger tar berget på sig rollen som statist.

Det är något liknande med mig. Du kanske visste det redan förut men jag är djupt misstrogen mot huvudrollsinnehavare. Alla kategorier. Eller kanske inte alla … men … nå, du vet ungefär vad jag menar … Och det samma gäller så att säga också i andra riktningen; jag ställer mig betänksam till många gråa skuggor som undviker ljuset, som oroligt rör sig i skymningen, som bittert klagar och kritiserar. Birollsinnehavare och affischnamn har ibland mycket  gemensamt – de är ständigt uppfyllda av sig själva; den ena högljutt exponerande, den andra lågljutt teaterviskande. Är inte det samma sak? Egentligen?

Jag vill vara ett berg. En stenkoloss som ändrar skepnad allt efter årstidernas invaderingar, som har vett att försjunka i meditation ibland men vid behov kan uppstå stenrik och stark. Jag har fått nog av all denna högljudda kakafoni, denna ordmassaker och menings-löshet som tenderar att formligen kväva mig. Det måste finnas en motmedicin, ett skydd, ett alternativ. En väg framåt i andra riktningen. Jag vill stämma mina örontrumpeter med samma iver som jag tonar ner stämbanden några tonsteg. Från sommarens kvitter och kvirr är steget nu väldigt kort – och det är jag glad för – till långsamma tysta steg över mossa och regnvåta lövmattor. Sommarens oljud, och hösten o-ljud.

Nu är det tid att lyssna, dags att sjunka ner, att kasta masken. Men jag behöver din hjälp, vi måste vara två. Visst jag kan lyssna till tystnaden men nu vill jag höra din röst, reagera på ditt tonfall. Tonfall … Nej, kanske det i stället är en ton som stiger, en övertonsfylld stämma som sakta smeker huden och behagfullt tränger ner i benstommen. Jag hör ju inte bara med öronen, hela min kropp lyssnar på dina ord och meningar. Ungefär som det här berget utanför mitt fönster när det talar med årstiderna – diskret men uppmärksamt, tyst och självklart.

Välkommen tystnad. Välkommen mörker. Välkommen okände vän.