Först några enkla tal som lätt uppvärmning: Jag är 1,79 meter hög/lång och känner ibland av en lätt svindel när jag snabbt stiger upp ur sängen. För andra sker det kanske först på 2500 meters höjd när de drabbas av höjdsjuka. Och härifrån uppåt blir det snabbt ganska motigt. 8000 m ö h definieras som rena rama dödszonen – risken att kollapsa av syrebrist på de här bredd-, jag menar höjdgraderna, är klart överhängande. Mount Everests topp, jordskorpans högsta punkt, befinner sig 8.848 m ö h, på andra sidan livet, alltså. Och därifrån uppåt 10–18 km har vi sedan troposfären som gradvis övergår i stratosfären. 37,6 km är höjdrekord för flygplan utan raketmotor eller liknande och vid 80,5 km (50 miles) börjar rymden enligt NASA. Men Fédération Aéronautique Internationale anser att rymdens gräns går vid exakt 100 km och har därför där ritat in ett lååångt streck mitt i detta ingenting, den sk. Karmanlinjen. Strax ovanför strecket, på 110 kms höjd kan man snudda vid norrskenets undre gräns. Men för att komma upp i en någorlunda stabil omloppsbana runt jorden måste man ta sig till 160 kms höjd.  Och ytterligare några tänka-på på väg uppåt i karriären: 360 km är medelhöjd för Internationella rymdstationen, på 35.768 km:s avstånd har vi Geostationära banan med sina väder- och kommunikationssatelliter och därifrån tio gånger längre bort, det vill säga på 320.000 kms höjd, kolliderar vi med den närmaste av Lagrangepunkterna (L1) – platsen där jordens och månens gravitation tar ut varandra. Det säger sig självt att här ska man inte uppehålla sig länge eftersom det sliter och drar alldeles förskräckligt åt två diametralt olika håll samtidigt.

Om inte de här siffrorna får det att snurra lite extra i planeten så kanske det behövs lite excentriska fakta. Allt snurrar för det första runt solen men Månen snurrar ju dessutom runt jorden. Avståndet mellan jorden och månen är för övrigt cirka (cirka!) 385.000 km. Problemet (?) är att den här separationen tilltar med cirka (cirka!) tre centimeter (centimeter!) per år och det skapar ju naturligtvis stort huvudbry för varje nogräknad individ. Och inte går det heller att riktigt klart slå fast avstånden från Solen till de enskilda åtta planeterna i vårt solsystem, för dels befinner de sig inte i en rak linje, dels är deras omloppsbanor inte helt runda utan har mera formen av ellipser. Men i det här sammanhanget kan jag nöja mig med vissa medelvärden. Från Jorden till grannplaneterna gäller alltså följande avstånd: Till Merkurius 91 691 000 km, Venus 41 400 000 km, Mars 78 340 000 km, Jupiter 628 730 000 km, Saturnus 1 275 000 000 km, Uranus 2 723 950 000 km och till Neptunus 4 351 400 000 km.

Men lugn, bara lugn, för det här är bara början. Vårt solsystem är en del, pytteliten del faktiskt, av vår galax som ju bär det ståtliga namnet Vintergatan. Diametern är anspråkslösa 100 000 ljusår (ett ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat är 9 460 730 472 580 801 meter. Plus minus några centimeter). Vintergatans tjocklek är anspråkslösa 12 000 ljusår. I denna vår gemensamma intima inre krets trängs sedan 200–400 miljarder (här fallerar matematiken ordentligt) stjärnor. Vår egen kära sol befinner sig på anspråkslösa 28 000 ljusårs (ljusårs …) avstånd från centrum (snacka om förorter …). Men det är ju en bagatell jämfört med att det finns flera miljarder (cirka, cirka …) galaxer i universum. Och om jag inte fått det hela helt om bakfoten så  fortsätter alltsammans dessutom att expandera och utvidga sig med ljusets hastighet. Och det här har pågått i drygt 13 miljarder år (vanliga hederliga 365-dagars år, men dock).

Idag på Internationella dagen för bemannade rymdfärder får jag en vag, ytterst vag, ja nästan mikrobiskt liten aning om att nånting inte riktigt stämmer, att någon troligen tänkt en aningens aning fel. För hur långt man än åker – förbi Månen, förbi Mars och Jupiter och ännu längre bort – så kommer man ju liksom aldrig  riktigt fram. Man skulle ju nämligen eventuellt (eventuellt …) kunna tro att planeterna är behändiga små hållplatser på vägen till evigheten men då har man nog haft livskartan riktigt fel svängd. Himlen finns nämligen inte i rymden

 

Fotnot: Fakta hämtade från Wikipedia, Geologia.fi och Swedish National Space Agency. Foto: Åskmoln ovanför Helsingfors.