Söndag. Soldag. Påskdag! Semana Santa, den heliga veckan här i Valencia går mot sin höjdpunkt – den stora paraden. I god tid söker vi oss ner mot strandregionen och navigerar sedan mera precist mot Carrer de la Reina längs vilken processionen ska dra fram. Där har redan folkmassorna samlats, många med egna små stolar eller pallar – kanske de sitter ungefär på samma ställe varje år? I alla fall får jag en känsla av det här är välbekanta ceremonier och rutiner, ingen som skuffar eller trängs, bara ett smått improviserat kaos.
Och så strömmar de uppklädda aktörerna fram längs avenyn i små grupper: hästar, hornorkestrar, trumslagare, blomsterutdelare, barn, ungdomar, vuxna, Maria Magdalena, Lazarus och andra bibliska personer.
Och självfallet också den uppståndne Jesus, men inte bara en Jesus men två, tre, fyra, kanske fler.
Fredagens tunga och monotona trumslag är ett minne blott. Nu dominerar taktfast blåsmusik, glada trumvirvlar, lysande färger, skratt och igenkännande leenden. Sol och värme har förpassat nattens mörker till historien, stegen är åtminstone tillsvidare lätta men kortegen har en lång väg att vandra genom ett entusiastiskt och applåderande publikhav innan den når målstrecket.
Publikens utmaning är att klara hettan och hantera alla intryck, speciellt de visuella. De som sitter på första raden har förmånen att oftare få en blomma än den stående publiken längre bak i leden.
Jag står och funderar hur detta blomutdelande är organiserat: Jag ser ingen som fyller på korgarna efter hand, men det kanske sker vid strategiska punkter bortom mitt synfält. Och precis när jag för min inre monolog, det vill säga tänker, hur många män som eventuellt blir objekt för denna sympatiska kärleksgärning, får jag en elegant vit nejlika stoppad i handen. De känns hedrande.
Nu kommer de romerska soldaterna som tog livet av Jesus. De ser visserligen rätt krigiska ut men uppsynen är mera avspänd än hotande och deras eleganta mundering, med fjäderprydd huvudbonad och glänsande sköldar, stämmer inte riktigt överens med kroppsspråket. Men de gör sitt bästa för att fortfarande se tuffa ut.
Efter alla hästar går en man med borste och skyffel beredd att snabbt sopa undan allt avfall som de fyrbenta aktörerna kan tänka lämna efter sig. Det är en praktisk lösning på ett konkret problem men fungerar också på ett symboliskt plan: Det finns en som rensar upp den röra som jag ställer till med i livet, en som förlåter mina snedsteg, en som rentvår mina överträdelser. Så stannar även denna prosaiska bild kvar under pannloben när alla passerat och folkmassorna långsamt löses upp i grannkvarterens gränder och hus. Påsken är förvisso en folkfest av stora mått, inte minst här i Spanien, och ibland saknar jag någonting motsvarade i min kulturella näromgivning, i mitt stift, i min församling – en ytans manifestation av själens status.
Stilla veckans inslag på bloggen har varit en sympatiyttring för det hårt coronadrabbade Spanien. Bilderna togs påsken 2017 i Valencia.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.