[Kapitel 17 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].

 

Gårdagen börjar komma mig ikapp. 1920 föds min mamma och därmed öppnar sig det historiska sceneriet på ett mera personligt plan. Det som tidigare hänt och skett har mest haft karaktären av saga och sägen men nu börjar min puls sakta dunka i samma takt som huvudpersonerna. Här finns förstås ett genetiskt sammanhang men nu når mig gårdagens röster bara via någon enstaka mellanhand, oftast min mamma eller mina mostrar. Och även om det är fem-sex decennier sedan jag första gången uppfattade fragment av dessa livsberättelser har dramaturgin och scenografin inte fördunklats, snarare tvärtom. Jag ärver inte bara vissa fysiska och psykiska egenskaper, jag övertar också en minnessäck belamrad med rekvisita jag nästan kan vidröra och återuppliva, och som fortsätter att leva och förändras. 

 

Scen 26: Kärleksväxlar i Paris

KIRSTI är en vacker kvinna, egensinnig, ombytlig, charmerande och lynnig på en gång. Hennes latenta dragning till det urbana lyxlivet, som bara har vuxit i takt med tonårens heta hormonflöde, flödar nu fullständigt över i Paris där Eiffeltornet, stålblankt och blodrött penetrerar molnen, och metron, mörk och fuktig, sväljer syndiga själar i sitt hemlighetsfulla spårliv nästan dygnet runt. Redan på middagen hos Ståhlbergs, till minnet av halvbroderns Armas tragiska bortgång, hade Kirsti, då sjutton år, försökt flirta med den 25-åriga flygkaptenen Mårtenson, han som innehade flygcertifikatet nr 1 i Finland. Men någon större framgång hade hon ju inte haft den gången. Bertel Mårtensson hörde också till de jägare som hedrade Elsas och Eriks bröllop på Paavola med sin närvaro. På tågresan dit hade Kirsti visserligen försökt lägga in sina smala ben mellan major Jaatinens och Pias spirande romans, men på Paavola blev hon påmind om sina tidigare känslor när Mårtenson stegade in på verandan. 

Vad Kirsti eventuellt missat var att han efter ett år med jägarna i Lockstedter Lager inlett sin flygutbildning i Tyskland 1916, avlagt en prickskytteexamen 1917 och slutligen kompletterat alltsammans med flygkaptensexamen 1918.  Samma år hade han blivit chef för Helsingfors flygstation och även högsta chef för luftstridskrafterna. Men just nu, 1920, befinner han sig i Paris där han utbildar sig till diplomingenjör i flygingenjörsakademin. Trots sina studier ger sig Kapan tid att träffa Kirsti. Ja, han kallas för Kapan för att han en gång utanför Emsalö hade kapat en nordprick när han efter en kärleksnatt hos en nattfjäril lyfte sitt hydroplan från den inte helt spegelblanka startbanan. 

Medan Ebba och Sirkka reser till Helsingfors stannar Kirsti kvar i Paris. På dagarna vandrar den konstintresserade unga skönheten ensam omkring på Louvren, Petit Palais och Musée de Cluny, eller strövar i konstnärsgränderna uppe på Montmartre och dricker en kopp kaffe på La Closerie des Lilas. Utanför exklusiva och nyrenoverade Brasserie Lipp står hon i kö som alla andra prominenta gäster, väl inne sitter hon bredvid ett bord där Marcel Proust med vänner högljutt konverserande intar sin supé. Även Kirsti har varit på spaning efter en tid som flytt, men nu känner hon ända in i hjärteroten att någonting förut aldrig upplevt börjar gro och spira. Tiden och livet har kommit henne i kapp, av gårdag finns inget behov mera.

När Sirkka efter sin korta visit i Helsingfors återkommer till Paris skaffar hon en lärare i franska åt Kirsti. Samtidigt får halvsystern hoppa in som sällskapsdam när Sirkka, anställd vid Finska legationen, fungerar som guide åt finländare på besök i Paris. Kirsti, som gärna frotterar sig i kulturens boningar och gastronomins hemvistar, ställer upp som extra dam och kuttersmycke när den finska kulturskutan siktar museer, teatrar och turistfyllda näringsställen. Där andra känner sig borttappade är Kirsti som mest hemma.

När hon om kvällarna träffar Kapan, som introducerar henne i sällskapskretsar där både nordbor och fransmän skålar och stojar, är hon klädd i knäkort ljus klänning med långa fransar, naglarna är målade grannröda, runt halsen hänger flera rader pärlhalsband, de tidigare så långa ljusa lockarna har hon klippt och i tidens anda shinglat. Fötterna, de små och späda, slinker lätt in i smala högklackade skor. Som alla andra unga självmedvetna kvinnor röker hon gärna i andras sällskap, dricker blekgula Bee´s Knees-coctails ur generösa glas och skrattar högljutt åt det mesta. Om det är någonting som ska undvikas är det ledan och sorgsenheten. Men med dem har Kirsti inga problem. Inte nu, inte med Kapan. 

På våren 1920 blir Kapan utexaminerad från flygakademin och Kirsti är medveten om att det samtidigt kan betyda slutet på det ljuva Pariserlivet. Under sommaren och hösten lägger hon därför in en tredje och en fjärde kärleksväxel och till slut kapitulerar Kapan och han friar till Kirsti. Kanske beslutet underlättas av att flickvännen på Emsalö under hans fransyska visit har gift sig. Hur som helst – i slutet av februari 1921 kommer Sonja från Helsingfors för att tillsammans med sin förälskade dotter, Kapan och en finsk officer med initialerna P.O.J. som också studerat vid Flygakademin, tillsammans göra en förlovningsresa med bil ner till Rivieran. 

 

[Kirsti (1901–1932) var min mormors halvsyster och mormorsfar Karl Emil Ståhlbergs dotter, ett av hans sammanlagt elva barn och det tredje i ordningen av sju tillsammans med andra hustrun Sonja Gerasimov. Hela Kirstis korta liv var fyllt av starka känslor och ett impulsivt agerande. För precis hundra år sedan, vårvintern 1921, gjorde hennes liv en dramatisk framryckning i Paris och, lite senare, på Franska rivieran. | Fotografiet av Kirsti har jag manipulerat i Photoshop].