På pärmen till den pocketupplaga av boken Livslägen, av Julian Barnes, som jag med ojämna mellanrum blickar i, ser man upptill en liten luftballong som samtidigt fungerar som pricken på i:et i Livs. Nertill kan man läsa ett utdrag ur The Independent: ”Alla som någon gång har älskat och drabbats av förlust, eller överhuvudtaget drabbats av något, borde läsa den här boken – och läsa om den, om och om igen”. Bokens namn – Livslägen – antyder att ballongfärderna i det här sammanhanget kanske inte ska tas alldeles för bokstavligt, även om det är just det författaren inledningsvis gör, sida upp och sida ner. Och nånting liknande är det med pocketpärmen till Eugene Petersons version av Nya Testamentet, The Message: en svart luftballong beklädd med vita fåglar. Människans lust och behov att lyfta från det jordbundna, att sväva i luften, att fantisera och skapa, att sträcka sig längre bort, högre upp – konstnären kombinerar en luftballong och vingbeklädda varelser till en övertydlig visuell beskrivning av mänsklig längtan och gudomlig verklighet, långt från den stramhet som vanligen omsluter heliga texter. Livets djup och höjd kan gestaltas på många sätt, ballonger och fåglar är bara ett par exempel på det.
Mitt i hösten med snöslask, mörker och mental prövning på agendan, påminns jag om vikten att börja utfordra de småfåglar i min närhet som valt att inte lyfta, att inte flytta. Under den gångna veckan har fågelmatardagar uppmärksammats lite här och där och idag sker det åtminstone i USA. I England är det The Royal Society for the Protection of Birds (RSPB) som har instiftat Feed the Birds Day. Det handlar självfallet i första hand om att hjälpa de vingliga varelserna att överleva väta och kyla, inte bara idag men alla dagar under det mörka halvåret. Men det handlar också om att, som jag ser det, i en mera överförd bemärkelse ge luft och rymd åt sitt eget i värsta fall instängda jag, att inte förfalla till grubblerier och självömkan även om världsläget ser hopplöst ut och för att coronan nu igen ser ut att sticka fram sitt snoriga tryne. Det minsta jag då kan göra är att varje dag se till att fåglarna i min närhet åtminstone har tillräckligt med käk till förfogande. Dessutom har fågelkvitter och vingsmatter en förunderligt lugnande effekt på min oroliga själ.
När jag i min självvalda tysta pensionärsvardag söker ord och mening framför datorns blåbleka ljus, eller sitter vid elpianot och tråcklar en tondräkt till en dikt som av någon anledning fäst sig i tanken, kan jag samtidigt följa med småfåglarnas räder mot matstationerna på terrassen. Andberget ruvar tyst i sena oktober och jag tar en nödvändig paus, skruvar upp ljudet på bandinspelningen från VISUM-konserten för en månad sen och lyssnar när Marika Westerling himmelskt vackert sjunger min sångsvit Höstljus till fyra dikter av Bez Zilliacus. Den sista, Oktobermånsken, speglar något av detta flyktiga, och samtidigt eviga, som höstnatten härbärgerar – månljus och tystnad och fåglar.
Märkligt stark är månen i oktober. Först på kvällen grannröd som cinnober. Sen på natten, svetslågsblå och ljus, återger den tydligt som på dagen alla de förtrogna penseldragen i det skärgårdsstycke som är mitt: Svart är enbuskaget, kumlet vitt, femtifyra knipor pricka sundet, mångatsglittret leker över sundet, var detalj står fram hos båt och hus.
Foton: Gräsanden är fotograferad vid en damm i Hertonäs gårds park. Laduvalan fångades i kamerans lins från ett fotogömsle i Siikala, Parikkala i östra Finland. Och duvhöken dök ner på stadskaninen alldeles utanför våra fönster på Andberget i Hertonäs strand.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.