Oron för att drabbas av minnesförlust har vi väl alla. Jag har. Jag har sett det på ganska nära håll, och jag har tänkt på det mycket. Vilket genast får mig att tänka lite mera: Den som tänker mycket minns väl en hel del? Eller kan man vara både minnessvag och samtidigt komma ihåg en massa, onödigt? Den här texten, till exempel, borde jag ju rimligtvis ha skrivit igår, på Tankens dag. Men det glömde jag. Idag kom jag ihåg att jag glömde igår. Och det är väl lite trösterikt – att komma ihåg det man glömt. Kanske det i alla fall är bättre att komma ihåg sent än aldrig?
Men visst är det retsamt. Vanlig vardaglig glömska hör till livet men är ingenting eftertraktansvärt för det. Värre, mycket värre, är det å andra sidan med den patologiska glömskan, den där hjärncellerna ohjälpligt slocknar och så småningom river sönder hela hjärnans nätverk av tidigare alldeles spontana synapshopp så att konstruktionen allt mera börjar likna ett söndrigt spindelnät. Ett nät utan spindel. Jag föreställer mig att det inifrån den drabbade uppfattas ungefär som utsikten genom biblioteket Odes solskyddsedekorerade fönster – en massa gråvita fläckar på näthinnan som skymmer motiv och tanke. Både utsikt och insikt drabbas och meningslösheten breder ut sig. Förlorade sinnesintryck är illa nog, en borttappad identitet är ingenting mindre än en katastrof.
Livet handlar om kompensationer. Till exempel: Efter det jag höll på att förlora synen på högra ögat (näthinneavlossning och ett antal hål på näthinnorna) blev jag allt mer intresserad av fotografering: Kameralinsens skärpa fick mången gång ersätta min egen oförmåga att se riktigt klart. Efter operation och laserbehandlingar och gråstarr och dagkirurgi och fler laserbehandlingar, kvarstår sedan länge en lite obestämd grå stor slingrande fläck som, beroende på ljusförhållandena, rör sig över synfältet som ett snällt spöke. Vi har visserligen så småningom blivit kompisar men ibland, det erkänns, får han en utskällning – buhuuu, försvinn!
Men den här uppenbara och konkreta synvillan (”ögonsjukdom speciellt vanlig bland husspekulanter” – se ord(M)ord upptill) har också fått mig att tänka i termer av suddig syn inåt, tanklöshet och narcissism. För visst är det väl också så att en oklar och dimmig syn på själva själen på något sätt också reflekteras i ögats synfält: Ett hus är inte bara väggar och tak, ett träd inte enbart kvistar, grenar och bark. Och det självklaraste av allt självklart: en människa är inte bara en kropp. Det kan vara svårt nog att se sin omgivning riktigt klart och tydligt, men det är förvisso ännu mera krävande att upptäcka det som inte syns, det som är dolt i, på och bakom själva motivet. Och just det är ofta det viktigaste: det osynliga. Det osynliga men det verkliga. Det verkligt osynliga. Det vi bara kan se med våra inre ögon. Med själens blick.
[Fotona är tagna från inre sidan av biblioteket Ode. Den till synes söndriga rutan är, bokstavligen, ett av Odes många konstnärliga inslag]
