Idag, morgonen efter årets Oscar-utdelning, går jag i filmtankar. En av höjdpunkterna i gamla Vilda Västern-filmer är ju som bekant när hjälten osäkrar sin pistol, gör vapnet skjutklart. Då, senast då, slår hjärtat hårdast, senast då kulminerar spänningen i salongen (och i saloonen). Vem hinner först, vem är snabbast med fingrar, hand, arm, öga – skurken eller hjälten? Nå, hjälten förstås, det är självklart, det vet jag ju innerst inne. Eller…? Det finns ju en liten, liten, närmast teoretisk risk att någonting går fel, att intrigen ska få en annan vändning, en ny riktning jag inte hade förstått. Förnuftet säger nej nej, men magen ger andra signaler. Hjälten tvekar naturligtvis aldrig, tvivlar aldrig. Det är därför han är min hjälte. Det är därför jag litar på honom, det är därför jag ser upp till honom. Och det är därför jag älskar spänningen – jag vet att ”vi”, jag och hjälten, vinner. På filmduken.

Sanningen, den bistra och oomkullrunkeliga sanningen, i denna min dagliga och mycket verkliga Vilda Västernvärld, är att ingenting är säkert. Allra minst kan jag lita på mina ”hjältar” hur gärna jag än vill. I själva verket är det nästan omöjligt att lista ut vem som är skurk och vem som är hjälte eftersom nästan alla gömmer sig i olika dräkter, bakom lustiga masker. Det hela påminner lite om missförstånden och rollbytena i filmen Rosa Pantern (1963) där ”hjälten”, poliskommissarien Jacques Clouseau (Peter Sellers), gång på gång klantar sig, i sin yrkesutövning lika väl som i sitt privatliv. Hustrun Simone (Capucine) är – utan hans vetskap – både älskarinna och medhjälpare åt juveltjuven (David Niven) som här uppträder som den kända och eleganta brittiska playboyen Sir Charles Lytton, vars amerikanska brorsson, den lite mera blåögda och ytliga playboyen George (Robert Wagner) nu, också han, siktar sig in på att komma åt prinsessan Dalas (Claudia Cardinale) ”Den Rosa pantern” – världens största rosaröda diamant. Det hela kulminerar i en kaotisk maskeradbal där raketer detonerar och flyger innanför slottsväggarna och alla springer kors och tvärs – gorillor och åsnor och clowner och riddare i harnesk och eleganta damer med plymer och masker för ögonen – alla i en enda salig röra. Och det hela slutar helt riktigt med att polisen hamnar i fängelset och de egentliga skurkarna går fria.

Humorn speglar sin tid. Gårdagens lördagsunderhållning på kvartersbiografen var lika oskyldig som den var fullödig. Skrattet kräver ett tryggt tanke- och känslomässigt utrymme, och av den varan fanns det gott om ännu anno dazumal. Men när dramaturgin på världsscenen, som den är idag, blir kaotisk och huvudrollsinnehavarna säger vad spottet för i mun, duckar publiken spontant och drar sig snabbt ut i foajén. Det sociala och känslomässiga utrymmet minskar, den tunga våta mattan – blod- och tårbemängd – lägger sig över tillvaron, och även vardagens förut så viktiga detaljer tappar i skärpa. Mycket bättre blir det inte heller när självuppfyllda och karriärsugna stå upp-komiker försöker klämma ut den sista bottensatsen ur en förlegad och borttorkad skrattsalvatub. Det är förstås dömt att misslyckas och resulterar vanligen i en lika sorglig som veritabel sitt ner-tragedi. Tystnaden och förvirringen breder ut sig, applåderna tystnar.

Ingen försäkring i världen skyddar mig från ett totalt känslo- och skrattbortfall i denna på riktigt galna värld. Jag får ta risken själv, försöka stå emot den tunga mattas tyranni och skapa mig ett utrymme där jag kan andas, umgås med medmänniskor åtminstone i den digitala sfären, och kanske ibland känna den där galna glädjen i att upphäva tyngdlagen, att självsäkert fingra på orden i syfte att hitta ett nytt meningsutrymme. Som en västernhjälte med puffran beredd.

Jag undrar vad min regissör säger om det.