Världen håller andan och tiden står stilla. Och jag följer exemplet. Länge har jag diffust varit medveten om att jag inte andas som jag borde, att luften bara cirkulerar i lungornas översta delar. Orsaken är, kanske, att jag aderton månader ung höll på att drunkna och räddades ganska så i sista ögonblicket. Sen dess, kanske, har jag på ett djupt omedvetet plan, kanske, ständigt varit på min vakt, varit beredd, nästan hållit andan. Nu när den kollektiva klaustrofobin sakta ökar i styrka får jag allt oftare ett behov att stanna upp, dra djupt efter andan, fokusera på nuet, stilla mitt inre. Jag som annars hela tiden är i något slags orolig rörelse söker nu febrilt hållpunkter i vardagen, i tiden och platsen. Med blicken på terrassens krokusar som just nu visar upp sina allra första försiktiga gula och lila ljussignaler – här kommer vi! – tänker jag på var jag själv är rotad, och vad det betyder i en värld som skakar. Och jag drar djupt efter andan, och suckar.
Stefan Zweig (1881–1941) var på sin tid en erkänd österrikisk författare men också läst i stora delar av världen. I slutet av sitt liv, i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och stationerad i ett hotellrum i Brasilien, skrev han ner sin berättelse om det gamla Europas undergång, inte minst om tiden mellan de två världskrigen. När boken var färdig begick han självmord. Även om jag har ett visst allmänt intresse för Europas historia är det ändå Zweigs personliga grepp om sin text som är själva lockbetet och incitamentet till att jag börjar läsa ”Världen av i går”. Och min uppmärksamhet stegras redan på förordets första sida och jag tycker nästan känna igen mig själv: ”Ingenting är mig mer fjärran än att ställa mig själv i förgrunden, annat än möjligen som förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem, och egentligen blir det mindre mitt eget liv som jag återberättar än en hel generations – vår unika generation, som kanske mer än någon annan under historiens lopp hemsökts av ödet.”
Här står jag nu vid mitt elektriskt höj- och sänkbara skrivbord och ser fyra lilafärgade krokusar på Andberget fem meter rakt framför mig som optimistiskt och självsäkert tränger upp ur halvfrusen mark, kanske en vecka snabbare än terrasskusinerna. I körsbärsträdet till höger hänger ekorren Urban ner över fågelmatshuset och gör sitt bästa för att komma åt solrosfrön eller ännu hellre ett antal delikata jordnötter. Nyss kom en liten snöskur, nu lyser en klar vårsol upp Andberget rakt framför mig där fem dagisbarn och två dagismammor har picknick bredvid gravkumlet från bronsåldern. Allt är som vanligt, och ändå är ingenting som vanligt. Någonting för ögat osynligt har invaderat klotet och därmed också min själ. Kanske är det en följd av mitt oförsiktiga leverne, min okänslighet och egoism, kanske det bara är slumpen, en räcka olyckliga sammanträffanden som sedan resulterat i något som förut aldrig existerat och som nu i sin tur eskalerar och spårar ur. Jag vet inte vad det är, men det är här och det är på riktigt. Det är som att se på en gammal svartvit film – det är avlägset och närvarande på samma gång.
Tillbaka till Zweig. Vid sekelskiftet 1900 skulle den skolgångne Stefan Z börja studera vid universitetet. Att det skulle handla om litteratur var självklart men i övrigt gav han inte mycket för akademiska studier. ”Oräkneliga gånger har jag i det praktiska livet fått bekräftat att antikvariska bokhandlare ofta vet bättre besked om böcker än professorerna, att konsthandlarna förstår mer än konsthistorikerna, att en stor del av de viktigaste impulserna och upptäckterna på alla områden kommer från utomstående.” Hur ofta hade jag inte avundats människor med akademiska titlar, ända tills jag själv fick en, och till och med två, och märkte att det knappast fick marken att skälva. Titlar ger i bästa fall en antydan om personens yrkesmässiga preferenser men storståtliga etiketter kan också innehålla sånt som för länge sedan överskridit tiden för bäst före. Skal och yta är trots allt bara skal och yta. Annat är det med böcker! Universitetsstuderanden Stefan Zweig började samla ihop sina poetiska alster med tanke på en eventuell utgivning: ”Jag blygs inte för att erkänna att jag som nittonåring student fann lukten av trycksvärta vara det ljuvaste på jorden, ljuvare än oljan från rosorna i Shiraz. Varje dikt som blivit antagen av en tidning hade givit ny styrka åt mitt skrala självförtroende. Borde jag inte ta det avgörande språnget nu och försöka ge ut en hel diktsamling?”
Nånting liknande tänkte också jag som ung vuxen. Problemet var att jag inte hade skrivit många dikter men nog börjat publicera mina artiklar i lokalpressen, och uttryckligen i Vasabladet. Att se min egen text i tryckt version var ett slags stämpel och bevis på att jag var någon, att denna person fanns på riktigt, att han hade tankar och kanske åsikter, men framförallt att han var en del av någonting större, en kugge i ett maskineri, en ton i ett musikverk. Skrivandet, och publiceringen av en text, gav en suddig profil gestalt och form, ansade jordmånen så att fröet kunde växa och framförallt: Ordlekarna och meningskonstruktionerna banade väg rakt in i ett sårbart hjärta, förbi och bakom låsta känslor och saltvattenblockerade lungor. Men texten fungerade inte bara medicin och vaccin, den var själva livsessensen som flöt i min kropp, den formade den hud som låg under huden.
Så vandrar jag med Stefan Zweig genom vardagen i Wien, i ett Europa som upplevde La belle épogue och en sällan skådad nyfikenhet på allt det goda konsten och kulturen förde med sig. Men bakom ytans glans fladdrade oroliga skuggor, en försmak av något oåterkalleligt och hotande låg i luften. Inte bara kontinentalplattorna rörde på sig, även många länder testade sina gränser och en diffus osäkerhet började bre ut sig som de svarta fläckarna på en ljuskänslig fotoplåt. Någonting liknande upplever jag nu också här vid mitt skrivbord. En välbekant och självklar vardagsvy rakt framför ögonen står i kontrast till det inre landskap som hudkänsligt speglar tidens oro och konturlöshet – pandemier och nyutspruckna krokusar på samma bräde.
Urban är daglig gäst på Café Terrace och stjäl samvetslöst nötter av småfåglarna.
