I dessa sega och osäkra tider en ljusglimt, nej, ett fyrljus i mörkret: Sara Danius bok SIDENKATEDRALEN och andra texter som utkom bara ett knappt år efter hennes död i oktober 2019. Några tankar om den när vi idag uppmärksammar både Världscancerdagen och Optimistdagen.
Sara Danius – Svenska Akademiens ständiga sekreterare som hamnade i hetluften i samband med kontroverserna kring den så kallade ”Kulturprofilen” och som fick hela den anrika institutionen rubbad från rötterna – träder här inte bara fram som den briljanta skriftställare hon var men, om möjligt, ännu mer imponerar med sina psykologiska insikter när hon beskriver människans tidvis dunkla personlighetsdrag och ständiga kamp med livsvillkorens begränsningar. Där 1800-talets författargiganter ofta avslöjade inte bara samhällets baksidor och obotliga rötägg men också blottlade sprickorna i det egna psyket, ägnar sig en del av kultureliten och makthavarna idag åt att täppa till allt som kan tänkas förstöra den glansbild personen själv vill exponera. Hela Me too-rörelsen är ett övertydligt svar på den dubbelmoral och den tystnadskultur som fortsättningsvis råder.
Vad gör en författare och litteraturvetare som Sara Danius så unik? Jo, bland annat hennes mod och förmåga att se sig själv på viss distans. I motsats till den maktfullkomliga narcissisten som är inlåst i sin självkonstruerade kokong, okänslig för andra och onåbar av andra, har den mogna människan inte bara försonats med sina egna egenheter men framförallt integrerat dem i sin personlighet vilket gör henne både mänsklig och trovärdig – just därför att hon inte ägnar all tid åt att putsa ytan. Vilket man i värsta fall lätt kanske kunde ha trott: Sara Danius formidabla kreationer på Nobelfesterna har gått till modehistorien, och hennes knytblus startade en mindre folkrörelse. Men i vardagen hyllade hon en ganska strikt och enkel klädkod.
Det är något liknande med hennes essäer. I korta snabba meningar nitar hon knivskarpt motivet på läsarens näthinna för att sekunden därefter höja blicken och med mjuka penseldrag måla upp en fond, ett känsloläge, ett vidare landskap. Hon berättar om människor hon verkligen känner och bryr sig om. Som en personlig guide tar hon läsaren med på en vandring in i konstnärens privata rum och ibland ganska egensinniga tankevärldar men är lika hänsynsfull och utlämnande när det handlar om hennes egen person, bakgrund och familj. Litteraturprofessorns stilistiska talang möter inget motstånd när hon även beskriver barndomens triviala vardagshändelser och den avslöjande dialogen mellan mor och far som nästan känns hämtad ur en dålig teaterpjäs: ”Lars, laxen är fantastiskt”, brukade mamma säga. Vi andra stämde in. ”Din lax är alltid fantastisk, men den här gången har du överträffat dig själv!” sade mamma. Vi andra stämde in. ”Anna, du är alltför vänlig”, sade pappa. ”Tycker du verkligen det? Det var roligt att höra.” ”Ja, Lars, det tycker jag verkligen”, sade mamma. ”Laxen är så saftig och fin, ovanligt saftig och fin. Vad har du gjort för att få den så?” Beskrivningen är avslöjande och utan att vare sig förlöjliga eller förhärliga blottlägger Sara Danius inre och yttre bilder som går rakt in i hjärta och hjärna, oberoende om det handlar om familjelivets prosaiska detaljer eller kulturarbetets intrikata spetsfundigheter. Liv och konst är insvepta i samma livgivande marinad, tar smak och doft ur samma kryddade kärl.
Idag på Världscancerdagen – Sara Danius dog i sviterna av sin bröstcancer – noterar jag vad hon skriver om sin inställning till livets realiteter: ”Det kanske låter som om jag var en tuffing, men det är jag inte, jag har bara försökt vara som de där vasstråna i Aisopos fabel: Att böja sig, att resa sig, utan stora åthävor.” Marcel Proust tyckte att läsning var en överskattad aktivitet och att författarens verk ”… är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.” Om det är sant så har Sidenkatedralen åtminstone tillfälligt lyft mitt tanketak och öppnat diverse dörrar till tidigare okända inre rum. Men det är bara en del av sanningen: Läsningen av Sara Danius essäbok är en sann njutning trots, eller kanske just därför, att hon inte duckade för hotbilderna i sin kropp eller i sin omedelbara omgivning. Och för att hon hade förmågan att se människan under huden. Öppenhet inåt skapar dialog utåt.
Vinjettfotot: Blåggarens laxportion
”Här finns förord till nyöversatta klassiker som Madame Bovary och Gruppen, essäer om Svetlana Aleksijevitj och Selma Lagerlöf, och de Sommar- och Vinterprogram som talade till så många. Men också texter om mode och om banbrytande fotografer, exempelvis Lucia Moholy och Louise Dahl–Wolfe, samt om Svenska Akademien. Allt präglat av Sara Danius omisskänliga blandning av bildning och briljans.” (Utdrag ur bakpärmens text).
SARA DANIUS Sidenkatedralen och andra texter. Albert Bonniers förlag (2020).
