Idag på INTERNATIONELLA ANTROPOLOGIDAGEN ska det självklart handla om människan men mera specifikt om hennes mer eller mindre lustiga beteende. ”Vilket hotell! Handdukarna är så stora och mjuka att de knappt går ner i väskan”: Tanke och intrig frontalkrockar och skrattapparaten kör omedelbart igång med ett högljutt frustande. Men kanske inte för alla … Den som eventuellt ägnar sig åt dylik skum verksamhet i det verkliga livet tycker knappast att uttrycket är så roligt. Skämtet avslöjar, går under huden, snuddar vid vidare verkligheter. Och plötsligt är det roliga väldigt oroande. För somliga, alltså.

Humorn speglar som känt sin tid, omgivning och tankevärld. Eller rättare sagt återger någonting av verkligheten men i en vinklad, ofta överdrivet förvanskad och förstorad version. Men har jag rätt när jag påstår att vi bör vara speciellt uppmärksamma när skratten minskar och allvaret breder ut sig, som situationen är nu och redan har varit en längre tid? Humor handlar nämligen inte bara om säkerhetsventiler och oförargliga skämt men långt mera om att något helt fundamentalt mänskligt som som i så fall håller på att suddas ut, kanske glömmas bort. Makt och kontroll är nämligen allierade bundsförvanter och i det sammanhanget är man livrädd för narrar och bydårar och barn som avslöjar sanningen. Vem har sett en maktfullkomlig människa skratta hjärtligt, vem har hört en narcississtisk potentat uttrycka sig i muntert självironiska ordalag? Eller för den delen; vem har upplevt en regering som straffar folket med allmän skrattelindring, som erbjuder komiskt små individuella skratteavdrag? Och gör man fel blir det dessutom kvarskratt.

Ja, så här är det: Humor, espri och mänsklig värme slår ett kraftigt armbågsslag rakt i solar plexus på den maktfullkomliga, den hårdhudade, den självupplysta. Att mista kontrollen är det värsta en omogen maktmänniska kan råka ut för och det är precis den effekt humorn är ute efter. Skrattet, det befriande skrattet, är inte bara själens spontana temperaturmätare men i allra högsta grad också själva väderkartan över vårt vridna väsens vidunderliga vedermödor. Om den grötmyndiga allvetaren kan liknas vid en femtums spik så påminner humoristen mera om en krokig skruv – till synes onyttig men märkligt tankeväckande.

Ja, humor är ett allvarligt ämne, så allvarligt att de ständigt allvarliga ser väldigt allvarligt på saken. Eller som den irländska nobelpristagaren George Bernhard Shaw uttryckte det: ”Mitt sätt att skämta är att berätta sanningen.” Speciellt i en absurd tid och värld avslöjar humorn mera om verkligheten än myndiga dekret och politiskt korrekta manifest. Och kanske framförallt: Skrattet får änglarna att vingla ett litet extra varv i min inre himmel.

Foto: Gatuartist på Senatstorget i Helsingfors.