Just nu tackar jag Gud att jag inte är kvinna för i så fall skulle jag förvandlas till en Käring, mera bestämt hon som gick mot strömmen: Vi är mitt i fastan och jag gör nästan allt tvärtom: I stället för att bara ta det lite långsammare och avstå från allt möjligt extrakäk avbildar jag varje måltid och mellanmål med telefonens utmärkta kamera. Varför? För att jag inte ska glömma vad jag har ätit idag? För att jag ska kunna bevisa att jag ätit någorlunda hälsosamt och inte förivrat mig? För att jag har dåligt samvete, men i så fall; varför har jag dåligt samvete? För att jag inser att jag inte fastar bra nog? För att jag i min själ förstår att min karaktär inte är mycket att hurra för när det kommer till eftergifter, tålamod, omtanke, ödmjukhet?
Skulle livet rulla på i sina normala hjulspår skulle jag dessutom knappast tveka att en dag i slutet av mars fara till något köpcentrum en vanlig måndag och spendera någon timme i en och annan klädaffär, kanske inhandla en ny skjorta, några färgglada happy socks och, liksom i förbifarten, konsumera en Pehmis-glass (som jag dessutom inte mår bra av – sockret, ni vet …). Eller vimsa omkring i varuhusen med sina miljoner prylar som jag i all hemlighet skulle vilja ha men som tack vare min välkända karaktärsstyrka, och totala brist på fyrk, lyckligtvis inte omsätts i praktiska handlingar utan bara fortsätter att rumstera djupt nere i fantasins bottenlager. Jag är en nästan obotlig konsumist, i princip, men i praktiken en gniden och gnällig gubbe som tänjer och drar på bankkortet. UTOM när det gäller blåbär, hallon, mandarin på burk (in juice), skalade räkor, glutenfri rulltårta, vaniljsås, havregryn, ett visst märkes havrekex, snart troligen också mathavre, pizzaingredienser (glutenfria givetvis), emmenthal-ost (6 månader), en viss känd firmas gourmetskinka, färsk lax och citronsås, majsbröd, spånskivor (ekologiska riskakor), inhemska minitomater, tonfisk i solrosolja, laktosfri fil och blåbärssoppa. Men i övrigt är jag alltså ganska sparsam, lite småpetig faktiskt, ja riktigt sorgligt sniken.
Men tillbaka till allvaret. Påskens fasta överskuggas nu i första hand av en myndighetspåbjuden återhållsam relationskonsumtion som får kyrkans fastebudskap att blekna: Medborgaren böjer sig lite segt, men dock, för statsmaktens väl underbyggda påbud och ställer därmed det andliga livets potentater totalt i skuggan. Kontentan blir: Kroppen först, anden sen. Lite efterklokt kommer jag här med ett kvalificerat tips, en nästan genomtänkt idé: Skulle det inte just nu ha varit ett gyllene tillfälle för Kyrka och Stat att slå ihop sina plastpåsar (förlåt, jag menar; sina ekologiska kassar) att presentera ett gemensamt, hela folket omfattande fastepaket. När vi ändå måste hålla oss inomhus och helst inte ska se en kotte i vår närhet kunde vi lika gärna göra det fullt ut. Corona-tiden har kanske sett ut som ett slags fasta men hela poängen med fastan är ju att man för en tid frivilligt avstår från mycket som man annars tar som självklart. Och coronaisolationen har minsann inte varit frivillig. Men om vi fem miljoner finländare i all enkelhet besluter att frivilligt i fyrtio dagar före påsk inte bara ska skära ner på all onödig föda men också går i ett slags senkommet vinteride kanske vi sedan skulle kunna möta våren putsade inte bara på andlig slagg men också själsligt renade och viruseliminerade inpå kroppen. Därmed skulle årets övriga 325 dagar liksom automatiskt forma sig till en enda lång sagolik fest och en föraning om man vad som komma skall när tiden inte mera tickar. Detta år är denna smått geniala idé förstås alltför sent påtänkt, men kanske nästa?
Vinjettbilden: Tiggare på ett torg i en sydeuropeisk storstad. Bilden är lätt manipulerad i Photoshop. Undre bilden: Min lunchtallrik.
