Idag borde jag vara glad. På Internationella glädjedagen kan man väl inte deppa, det skulle inte se så bra ut. Men jag kan inte vara glad på beställning, än mindre skratta, det är knappt så jag orkar le åt dagens tema. I själva verket är jag djupt imponerad både över skådespelarens förmåga att, oberoende av eget sinnestillstånd, gestalta en massa olika känslor, och fotomodellens skicklighet att, likaså på beställning, leverera blixtrande leenden och menande blickar. Jag skulle också vilja kunna växla humör och uttryck bara med ett knapptryck, men så fungerar det ju inte för mig. Heller. Vilket underförstått betyder att jag kvalificerar mig varken för skådespelaryrket eller fotomodellutbildningen (om man frånser den lilla detaljen att det i så fall borde ha skett för 50 år sen).
Behag, nöje, fröjd, fägnad, gamman, lust, munterhet, lycka, förtjusning, upprymdhet, hugnad, tillfredsställelse, solsken, jubel – GLÄDJEN kan ta sig många uttryck, åtminstone i lexikonet. Men börjar jag peta lite på orden och gräva i ordmyllan så märker jag snabbt nyansskillnader och smakavvikelser. Ta nu till exempel ordet behag och jag associerar spontant till gångna tider i allmänhet och till Bernhard Elis Malmströms (1816–1865) Höstvisa i synnerhet, en text som andas erotik och sinnlighet trots att det i huvudsak handlar om årstider. ”Dofter”, ”njuter”, ”nakna”, ”svärma”, ”yppig” – orden kan enkelt jämställas med behag, men kanske mera som en sidoavdelning till glädjen. När våren ack! en gång igen sin blomsterfest bereder, för dina fötter lägger den sin förstling ödmjukt neder, ty först av dig sin prakt den får du vårens yppigaste vår!
Det andra glädjeexemplet kan placera sig under många olika rubriker: solsken, munterhet och kanske framförallt upprymdhet. Jarl Hemmers (1893–1944) Solvisa i bergen hör till de sista ljusa, för att inte säga hänförande, texter som han skrev innan livet drog ner honom i gyttjan och helvetesmörkret. Med Medelhavet som glittrande fond besjunger den blonda nordbon ett livsberusande landskap: Det skira lövet skimrar och vingårdsflickor le. Vem har så glada munnar, så ystra hår som de? De binda upp en ranka och le mot mig igen, så vajande och slanka så lummiga som den. Få kunde väl ana vid det här laget att den unga, solbrända, atletiska skaldens livsöde närmast var det motsatta.
Från behag via upprymdhet till pur och skär glädje: Lill Lindfors Musik ska byggas utav glädje är väl ändå en av de bästa beskrivningarna av glädje och det dessutom i ett tempo som får fötterna att lyfta. Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Är inte det ganska genialt sagt; ... gör glädjen ännu mera glädjerik! Det är som grädden på moset, som en dubbelbottnad tautologi i stil med tårta på tårta – bättre än så kan det knappast bli, toppars topp, himlars tak.
I de vilda buskagen mellan de svenska och finska språkgränserna snubblar jag på det geniala ordet överiks. Det är ju nånting som, bokstavligen, överskrider något med god marginal och – inte alltid, men ibland – med humoristisk bibetydelse. Ord är små krutdurkar och upprepningar, i tanke eller med tunga, bygger snabbt upp känsloscenografier som ger livsspelet sin speciella laddning. Det är alltså inte likgiltigt vilka ord jag bollar med, varken för mig själv eller för läsaren. När massmedia basunerar ut ord som ”restriktioner”, ”smittspridning”, ”biverkningar”, ”blodpropp” och ”utegångsförbud” sker det snabba ommöbleringar i mitt trånga hjärnkontor och jag står plötsligt ställd mot väggen. Men det smått märkliga är att goda, positiva ord har en tendens att vidga rummets yta, bygga terrasser och verandor i mitt själshus. Så jag försöker, trots en kronisk inåtvändhet och envis pessimism, att välja mina ord. Som små flytvästar på livets stormiga hav (nåja …) fungerar det riktigt hyfsat. Om de utvalda orden sedan som drakar klarar kastvindarna är mindre säkert men då befinner jag mig åtminstone ovanför ytan. Och det är överiks för mig, det är munterhet mitt i melankolin.
Vinjettbilden: Drake ovanför Brunnsparken. Det nedre fotot är taget i samband med Helsingfors sambafestival där detta glada gäng hade en egen liten uppvisning.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.