Det här med att blogga, eller som jag gör; BLÅggar, är en ständig balansgång (apropå färger) mellan svart och vitt, mellan seriöst allvar och mer eller mindre smågalen humor. Påsken har visserligen bidragit med vårens pastellfärger, den långa fastan har avslutats med lammstek och pascha (i teorin, dock ej i min praktik), och samtidigt har löften om nytt liv och nya verkligheter än en gång tillkännagivits. Framtiden borde alltså vara väl förspänd. Och det är just vad den är: För spänd.
Jag känner det i min kropp som en gnagande oro, ett ganska distinkt molande i solarplexus. Strax före påsk fick jag min första coronaspruta och det ger min kropp en viss uppståndelsechans. Ännu en månad, minst, hålls också jag på sträckbänken och om den sociala avhållsamheten och den fysiska inlåstheten fungerar öppnar sig troligen betydligt ljusare vyer efter det – ett lite försenat påskunder. Det är mitt korta, subjektiva, priviligierade perspektiv. Sedan återstår bara den övriga världens lidande.
Nästan varje dag går jag en stund längs kajerna i environgerna, andas småkylig aprilluft på nästan helt snöfria gator och gångbanor. Men mest befinner jag mig inomhus i tystnaden och skriver, funderar, reflekterar. Fotografierna, tiotusentals, öppnar små ljusluckor i tankekorridorerna och lyser upp den stora datorskärmen, nästan som filmduken i barndomens söndagsbiografer. Då, på 50-talet, var det Walt Disney production och journalfilmerna som vidgade verklighetsperspektivet och perforerade vardagens tämligen jämngråa hinna. Idag tävlar de personligt upplevda bildmotiven med ett ständigt utifrånkommande flimmer av visuella element, ofta utan att jag bett om deras besök. Den yttre världen och den inre världen krockar och kämpar mot varandra, med mig som enväldig domare. Och aktör. Och publik.
Just nu föredrar jag de inre bilderna, minnesbilderna, mina egna verklighetsavtryck. Krukorna (vinjettbilden) stod i en nisch i en liten konsthall som i sin tur är en del av en botanisk trädgård i Madrid. Det var påsktid 2017 och solen gassade i den lummiga parken utanför, här inne var det just då ganska folktomt och stilla. Fotografiet ser ut som en stillbild men i mitt bakhuvud projiceras samtidigt visuella fragment av parken utanför, restaurangen precis vid ingången, och den sluttande tvärgatan ner till uteserveringen. Och längre bort; huvudledens bilbrus och den unga mannen som elegant stod på händerna, och där ytterligare lite längre bort, den stora öppna tidningskiosken, folkmassornas jämna ström, tågstationens grönska, och …
Nej, min vardag är inte svart-vit, snarare blå-grå. Eller det är åtminstone min strävan; att om möjligt undvika ytterligheter och samtidigt parera detta tveksamma lagom. Medan vi alla mer eller mindre håller andan tillåter jag mig att tillfälligt kliva in i gårdagens visuella värld och några minuter tassa i mina egna fotspår. Det är ett vardagens sidospår, inte svart-vitt men ofta ljusdallrande och framtidsinriktat. Det kan jag behöva just nu – gårdagar fyllda med morgondagar.
Fem foton från Madrid i påsktid: Konsthallen Pabellón Villanueva i anslutning till botaniska trädgården Real Jardin Botanico …
… och till sist en överblick av den grönskande och prunkande tågstationshallen Atocha i Madrid.
