[Sommarkompott i en glasskål designad av Camilla Moberg]

 

Mörkerbottnen börjar snart vara nådd. Men mitt pessimistiska jag påminner redan om oxveckor – sega, långsamma dagar som bara med största möda öppnar sig mot vårvinter och så småningom övergår i mössöron, blomstertid och eldfärgade långa junikvällar. Allt utom högsommar är en vandring i uppförsbacke, ett ständigt halkande och snubblande på is och sten och slipprigt gräs. Drag och kyla, vind och väta prövar humöret, utmanar kroppen. På sommaren är vintern en omöjlig tanke, i senhöstmörkret är försommarljuset bara en hägring. Ändå möts de båda ständigt; sinnets nu och minnets då. Kanske de söker balans i tillvaron; när natten känns ogenomtränglig kommer jag ihåg försommarens ljusgrönska, när solen dag efter dag bränner på huden tänker jag på svalkande skugga och klara höstdagar. För lite och för mycket spolierar alltsammans. Eller som ett arabiskt ordspråk uttrycker det: Idel solsken gör öken. Idag, på det arabiska språkets dag, ska jag i årets mörkaste timmar ta fasta på några visdomsord som härstammar från den kultursfären.

Smek hunden om du vill vara vän med hans herre

Ingen är en god läkare som aldrig varit sjuk

Sidentyget uppfanns för att kvinnor skulle kunna gå nakna med kläderna på

Min fiendes fiende är min vän

Hundarna skäller men karavanen drar vidare