Det här med avstånd och siffror är helt hopplöst omöjligt att förstå … När Marcus Rosenlund noterar att de lite mera avlägsna platserna i rymden är på 45 MILJARDERS LJUSÅRS avstånd från jorden svartnar det liksom framför ögonen, det går bara inte att fatta. ETT ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat alltså lär vara 9 460 730 472 580 801 meter. Försök nu sen multiplicera med 45 miljarder … Jag vet inte ens hur många nollor jag ska placera efter de där 45, men så många nollor är det att jag börjar känna igen mig själv. Uträknat i meter räcker mitt måttband liksom inte riktigt till, allra minst min linjal.
Och jag tänker mig att det är något liknande när jag blickar inåt, in i mitt eget oändliga mörker – det tar inte heller slut. Eller är det så? Jag har nämligen också lite svårt att greppa det här med kropp, själ och ande. Kroppens dimensioner kan jag nu ännu fatta och förstå även om jag ibland undrar hur det är möjligt att mina muskler och hudhängen placerar sig lite nyckfullt och med åren allt mer egensinnigt runt skelettkonstruktionen. Det har säkert nånting med gravitationen att göra (även om inte ens jordens klokaste hjärnor vet vad gravitation egentligen är). Och jag misstänker att skulle jag vara kvinna skulle jag sannolikt skylla mitt hängande bukfett på graviditeten i stället, men det är ett sidospår och en bagatell i sammanhanget. Min första fråga är (efter att ha lämnat frågan ”Vad menas med själ” obesvarad): Var, och hur, klistrar sig själen mot kroppshöljet, var tar psyket så att säga sin början? Och den andra frågan är då självfallet; böjer sig psyket inåt eller utåt, eller i värsta fall åt båda hållen? Befinner sig alltså psyket/själen (är det överhuvudtaget samma sak …?) i kroppen, på kroppen eller svävar det (psyket, den; själen) lite vilset omkring som en första-maj ballong ovanför kroppen? För själen är väl ändå en del av kroppen …? Med årets halvnerstängda wappen i färskt minne kan vi dock lämna den frågan åt sitt eget öde, det finns trots allt viktigare saker att fundera på.
För det är nu jag kommer tillbaka till det rosenlundska perspektivtänkandet: Människan är ju nämligen också ande. Liksom beträffande själen har jag inte ett minsta haju (hum på svenska) om vad ande egentligen är för något (annat än att det är något högst gudomligt), hur den ser ut, var den befinner sig och framförallt; hur den fungerar. Min första kvalificerade gissning är att anden (Gud) sitter på förarplats där längst bort, 45 miljarder ljusår framåt till höger (eller vänster?), där tiden och rymden fortsätter att breda ut sig (för det gör den väl …?). Min andra kvalificerade gissning blir då självfallet att något liknande sker med anden (det gudomliga) i mig: Den har passerat myelinskidor, dendriter och synapser för evigheter sedan, korsat vintergator proppfulla med celler och cytoplasma och annat fantasieggande kroppsskrot, och fortsätter ständigt vidare, inåt, neråt. Nånting i mig är alltså på väg nånstans ännu djupare, ännu mera avlägset. Eftersom rymden varje bråkdel av en sekund öppnar nya vyer, nya världar för den framrusande tiden måste det ju rimligtvis också ske något liknande i den andra riktningen, längst in i mitt innersta väsen.
Eftersom det här resonemanget redan från början är i snurrigaste laget är min tredje kvalificerade gissning att dessa två, rymden och anden, en vacker dag (nå, det kan eventuellt också ske en gråmulen halvruggig kväll i slutet av november, eller i april, men mindre sannolikt i början av ljuva juli) kommer att frontalkrocka med en så ljudlig smäll att det rimligtvis krävs en hel evighet att reda upp den röran. Men enligt alla gudomliga kalkyler och löften är detta partaj inte bara ett småmuntert och småfnissigt födelsedagskalas utan en enorm, ständigt nyskapande festivalarena där det enda som smittar är glädjen. Där har alla det så innerligt roligt att man skulle skratta ihjäl sig om det bara vore möjligt.
Någon som protesterar mot detta glasklara resonemang?
Foto: Närbild av vissnande blomma som manipulerats lite grann i Photoshop för att motivet samtidigt ska associera till den ofantliga rymdens färger och former.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.