Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena.

Varje årstid bär sin egen speciella stämning, sitt explicita innehåll och sitt säregna signum. Vinter, vår, sommar, höst, vinter … I cirklar tvinnar tiden runt runt men samtidigt framåt framåt. Med de enorma klimatförändringar som skett de senaste decennierna, och som alldeles uppenbart etablerats under min livstid, är det inte bara fråga om årstiderna snart är ett minne blott men också, och i synnerhet, om mina barn, och barnbarn!, överhuvudtaget kan leva ett drägligt liv på denna katastrofbelamrade jord. Mycket är ju alldeles uppenbart helt galet i min omgivning. Och troligen också i mig själv.

Jag letar efter någonting som vi kanske glömde bort och som du kunde hjälpa mig att finna. En sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna.

Denna ständiga förhoppning att allting en dag ska bli bra, om inte förr så åtminstone nästa sommar! Nu är denna nästa sommar praktiskt taget slut och en ny alldeles för långt borta för att vara till någon tröst. Naturens torka, och själens, speglar sig i varandra, stumma, frågande. Lägg därtill en alldeles verklig och konkret pandemi som berör alla, även mig, långt under huden. För att inte tala om alla andra lokala och globala hotbilder, alltför många för att ensam bära.

Nu blåser storm där ute och stänger sommarns dörr, det är försent för att undra och leta. Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, men mer än du nånsin får veta.

Kanske allt är en illusion, ett fantasifoster, eller åtminstone en synvilla! Kanske mina dagliga grubblerier och dimmiga framtidsvyer är ett drastiskt feltänk? Jag stirrar mig blind på det jag inte kan påverka i stället för att fokusera på det jag kan göra? Vad kan jag göra? Vad är jag bra på? Ja, vad är genuint mitt som också kan bli ditt? För det här förstår jag nästan helt utan förklaringar: Utan ett du är jag otydlig, på gränsen till osynlig.

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.

Att det ska vara så svårt. Detta spel inför öppen ridå. Och ändå har jag övat mina repliker i mer än sju decennier. Och alltid stått där lika stum. Så ock nu.

 

Foto: Konstmuseet Amos Rex i Helsingfors, innergården som för några decennier sedan var en centralstation för landsbygdens bussar och idag är ett skapande månlandskap som inbjuder till klättring och äventyr. Och till filosofi; vart leder dörrarna på var sida om den där kryptiska trappan, finns det en verklighet, ett liv bakom den vita väggen? Konst och arkitektur, och visor, väcker i bästa fall frågor men ger kanske inte alltid entydiga svar. | Plock ur Höstvisa av Tove Jansson.