Ja, så heter ett av de största och och mest okända museer jag besökt i detta land – skogsmuseet Lusto i Punkaharju. Inklämt mellan rullstensåsarna och dolt bakom träd (!) och buskar (!) är det knappast en kulturbyggnad man bara snubblar på sådär i förbifarten. Snubblar och snubblar för den delen  … Den yttre volymen är lika imponerande som det välfyllda innanbetet. Några siffror anger överdrifterna: 15.000 föremål (inklusive ett stort antal enorma skogsbruksmaskiner och ett flygplan), 500.000 (!) fotografier och negativ, 2000 film- och videoinspelningar, 15.000 publikationer. Bland annat. Man kan bli andfådd av mindre. Min, träbockens, kunskap om skog och virke är i stort sett lika med noll. I gymnasiets första klass på sent 60-tal lärde jag mig av svenskaläraren Linko att man för Guds (eller kanske det för någon annans) skull i sina uppsatser inte skulle använda det redan då slitna uttrycket Finlands gröna guld. Och senare när jag har stöpt om vedertagen folkvisdom har skogsrelaterade ingredienser inte undgått mina raljerande formuleringar av typen: En fågel i handen hjälper föga när allt går åt skogen. Eller; Och så var det skogsarbetaren som inte fattade ett barr av sitt grenrika stamträd. Och det är väl det närmaste jag har haft med skog att göra – stamträden. Men de är förvisso av lite annat slag än vanliga träd även om de båda har årsringarna (”lusto”) som gemensam nämnare.

Väl innanför skogsmuseets portar och väggar öppnar sig åtminstone delvis en överraskande syn. En och annan skogsmaskin har kanske flimrat förbi mina närsynta ögon, både i verkligheten och på någon gammal journalfilm redan på 50-talet, och kanske jag till och med såg den klassiska finska filmen Kaksi vanhaa tukkijätkää nån gång i min svartvita barndom. Men skog i övrigt … inte mycket, nästan ingenting alls faktiskt. Bara en diffus, magpirrande oro att tappa bort sig bland stammar och obefintliga stigar när jag mot förmodan hamnat långt borta från asfaltens fotnära trygghet – skog är nämligen ingenting för mig. Trodde jag. Tills jag steg in i Lusto. Nu VET jag att skogen inte är mitt revir men kan å andra sidan se på skogen med lite andra ögon. Som nu t.ex. denna konstnärligt utformade häst här upptill – en elegant skapelse i stål och näver av Jenni Tieaho. Snyggt! Tilltalande och fantasieggande på ett helt annat sätt är fotoutställningen om dessa skogens tysta män som för bara några decennier sedan delvis levde sina svettiga och arbetsfyllda dagar långt från all ära och redlighet. I en av dessa provisoriskt hopsnickrade övernattningskojor noterar man en sovande gestalt där borta i hörnet. De långsamma, regelbundna snarkningarna bidrar till den kusligt realistiska stämningen; skogen, människan och det krassa livet i ett nötskal. Men så kom maskinerna och allt ändrades med fart. Mer eller mindre monstruösa attiraljer och apparater fyller en av de stora salarna, samtidigt som man uppe på rampen kan ägna sig åt allt från tändsticksindustrins eldfängda faser till den grafiska utformningen av lite annorlunda varningsskyltar (obekanta i stadsmiljö), begrunda oändliga mängder verktyg eller helt enkelt förundras över hur mycket skogsbruket och skogsindustrin har påverkat alla finländares liv. Om gårdagens museer ibland var bedövande tråkiga och sövande är dagens museer ofta rena rama inspirationssprutan, ett vaccin mot negativa tankar och en fallerande framtidsvision. Med kulturhistoria i ryggsäcken ska morgondagen upptäckas.