Det är i sanning ett märkligt skådespel som pågår bakom pannloben, under huden. Och jag tänker inte i första hand på alla ryckiga filmsekvenser som flimrar förbi tankestationen, inte ens på alla dessa till synes lösryckta bilder som – svartvita, urblekta eller i fyrfärg – likt skrämda fåglar på flykt fladdrar förbi näthinnan. Nej, jag tänker på alla minnen som jag inte förstår att sakna, allt det där jag glömt men som jag rimligtvis en gång upplevt, sett, känt och rört vid och som av någon anledning nu saknas i bildarkivet. Var finns de bilderna idag, kan jag någonsin minnas det jag en gång glömt?

Torgny Lindgren, gycklande och vänligt retsam, svarar åt en förväntansfull och uppfordrande förläggare att han inga minnen har. ”Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.” Och en lite annan vinkling på försvinnandets gåta tangerar Bo Carpelan i novellen Stormen: ”Vår lärarinna i matematik – en liten senig kvinna som föreföll att ha svalt ett frågetecken och alltid undrade vart punkten hade tagit vägen … ”. Marcel Proust drev som bekant de bortglömda minnena till sin spets. När han tog en bit av madeleinekakan doppad i lindblomstéet förflyttades han omedelbart i tid och rum, insidan blev utsida och världen uppstod på nytt, bildrik och känsloladdad.

Exemplen är legio. Det är som om årens tyngd i ena ändan av livets gungbräda skulle skjuta mig, där jag dinglar med benen i den andra ändan, högt upp i höjden och jag får ett allt större behov att se vad som döljer sig i dimman där långt borta. För även om jag går framåt, ibland både stel och stapplande, är också jag på spaning efter den tid som flytt, även min morgondag söker på något sätt sina bortglömda motiv i gårdagens suddiga speglar. Men hur löser jag upp de dunkla motiven  – med en andedräkt uppvärmd av Liptons citruste, industriellt förpackat i en behändig liten papperspåse?

Den ofrivilliga glömskan är ett helvete, en tragedi. Men ibland kommer minnen, troligen himlasända, nästan springande mot mig. Eller egentligen är det inte minnen, i alla fall inte de bilder och berättelser som handlar om släktingar som levt och dött före jag föddes. Men kanske minnen i den bemärkelsen att jag minns vad någon berättat om någon som idag befinner bortom tid och rum. Minnet av ett minne, vibrationer på och under huden. Eller kanske känningar av små vulkanutbrott djupt nere i det genfyllda DNA-massivet. I alla fall handlar det om nånting som är både där och då och här och nu samtidigt. Försvinnande nära.

 

Fot(n)o(t): Bilden tog jag för en vecka sen i Söderkulla, Sibbo. Och mina försvunna, släktfokuserade minnen har jag nyligen gett ut i bokform – UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA. Se reklam lite längre ner i blåggen.