WORLD SEPSIS DAY betyder att vi idag, måndagen den 13 september, fokuserar på det lidande och de utmaningar som blodförgiftning orsakar. Siffrorna i sig är talande: 47–50 miljoner världsvida fall per år, minst 11 miljoner döda varje år, ett av fem dödsfall orsakas av Sepsis, 40 % av sepsispatienterna är barn, endast 20% av insjuknanden sker på sjukhus, och Sepsis är den främsta orsaken till dödsfall på sjukhus. Symptomen på Sepsis varierar – feber, svår sjukdomskänsla, illamående, lös avföring, matthet, höjd puls och andningsfrekvens, hosta, flanksmärta, urinträngningar mm – och kräver alltid akut vård.
Med detta allvarliga budskap i bakhuvudet tänker jag på hur kropp och psyke dansar ihop, eller åtminstone borde göra det. Mitt hjärta kan banka av glädje och strypas av sorg, mitt hjärta kan vara både varmt och kallt. Ja, mitt hjärta innesluter både liv och död. Om mitt hjärta huserar alla känslor och hjärnan logerar förnuftet så är det rimligt att tänka sig att kontakten dem emellan är helt livsavgörande, att det blod som pulserar mellan dessa huvudstationer är kroppens viktigaste bränsle. En bil kan gå åtminstone på diesel, bensin, gas och el men en människa drivs framåt endast av rent blod.
Tillvaron är oändligt komplicerad. Hur behjärtansvärt (!) det än är att lyfta fram hjärtats fysiska utmaningar och begränsningar får det inte överskugga insikten om att det också, och kanske i synnerhet, existerar en blodomloppets psykologiska förgiftning, svår att sätta fingret på men icke desto mindre fullkomligt verklig och lamslående. Hjärtan som brister eller i värsta fall fryser till is leder sällan till akut sjuktransport och blixtsnabba terapeutiska ingrepp. Tvärtom får patienten ofta lida långa tider i ensamhet med sin osynliga smärta, kanske utestängd och bortglömd. I den bemärkelsen har kroppen en fördelaktigare ställning än psyket.
Och om jag ytterligare svänger och vänder på begreppen och utgår från att anden är människans egentliga kärna och rot, och att kroppen bara är ett maskformigt bihang till den, så kan jag tänka mig att psyket är den livgivande navelsträngen de två emellan. Så projiceras då hela livet på kroppens yta, känslor och sinnen pulserar under huden och hela föreställningen upplyses av ett evighetsljus inifrån. Allt handlar om blick och perspektiv, om en djupare avsikt med tillvaron, och en ofta senkommen insikt om att utsikten ofta fördunklas av förgiftningar, både kroppsliga och mentala. Men att hjärtat förvisso är livets själva grundbult.
Foto: HELSINKI SAMBA CARNAVAL årsmodell 2017. Den unga sambafestivaldeltagaren har ingenting annat med dagens blåggtema att göra än att hon här gärna får representera den glädje och stolthet som en stilig dress lockar fram. I den här åldern är kropp och själ ännu djupt integrerade, längre fram sker ofta en stegvis separering. Och samba – som jag noterat ett par gånger tidigare här i blåggen – kommer från de angolanska ordet semba, eller mesemba, och betyder religiös rytm. Vem hade väl tänkt på att den färgstarka och taktfasta dansen har en gudomlig återkoppling? Man ska inte ”döma hunden efter håren” men ibland kan man ”döma” människan efter sambaklädseln och den pulshöjande hjärtverksamheten – här kombineras fantasifull utstyrsel och livsbejakande inlevelse i ett och samma kroppspaket!
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.