Framförallt som skriftställare men i viss mån också som bildskapare (i huvudsak fotografering) och melodimakare (tonsättning av visor/sånger) är jag uppmärksam på tecken, alltså inte bara punkt och semikolon och frågetecken, men också ISO-tal, bländarvärde, slutartider, notvärden, ackordbeteckningar, copyrightsymboler mm. Vid närmare eftertanke insuper jag dessa små figurer och siffer/bokstavskombinationer utan att blinka, ofta helt automatiskt och självklart. Och det gör vi ju alla, det är bara tecknen som varierar. Trafikmärken och tvättsymboler är allom bekanta (men kanske inte alltid helt självklara och förståeliga) och varumärken och logon och emoijer och väderkartor och …. ja, listan är faktiskt oändlig (och även det har ett tecken – en liggande åtta).

Tecken är kommunikation. Tecken talar. Ibland ryter tecken till (varningstrianglar), ibland konstaterar de sakligt fakta. Tecken är påtagliga och vanligen specifika men ibland är det precis tvärtom med dem: Ett kors betyder död och sorg men kan också symbolisera liv och frälsning. En cirkels grundbetydelse är allt som finns, all tid, alla möjligheter. Men den kan också signalera ingenting, noll, avkopplad. Och så finns det förstås tecken i överförd bemärkelse – tidens tecken till exempel.

Ett tidens tecken är att man vill ge sken av dialog och kommunikation när man egentligen utgjuter sig i skrift och tal som det vore en monolog. Den yttre signalen är inbjudande och inkluderande men den underliggande tonen pekar åt ett alldeles speciellt håll; hör mig, se mig. Och jag hör ett förtäckt nödrop (en triangel), anar en tomhet (cirkel), noterar ett övertramp (en bruten linje). Två signaler går parallellt och simultant; den ena är uttalat välformulerad, faktafylld, pregnant – den andra speglar en människa som är handfallen, utskuffad, skambelagd. Två verkligheter i närkamp – en insida och en utsida – med huden som skiljelinje.

Kan jag se förbi ytans koreografi och i stället uppfatta budskapets kärna? Vad är bild och vad är skenbild? Och tonen – vad säger rösten bakom orden? Är ord och röst synkroniserade eller pekar också de i olika riktningar? Som läsare och lyssnare måste jag lära mig att tolka tecknen. Och det gör jag genom att skriva ord, forma meningar, rita tontrappor och återspegla min verklighet i bilder, allt i hopp om att någon nappar, hakar på och kanske svarar på mina kontaktförsök, mina nödrop.

 

FOT(N)O(T) Idag på INTERNATIONELLA TECKENSPRÅKSDAGEN tar jag som vanligt ett litet snedsteg i resonemanget eftersom jag är så okunnig i huvudtemat, även om jag på mycket nära håll (sambon behärskar) ibland har försökt tolka detta intrikata hand- och mimspel. Motivet upptill är avbildat i St James church i Sussex Gardens i London där man på denna karta med ett rött litet klistermärke gärna får berätta varifrån i världen man kommer på besök. Kartor är perfekta exempel på teckens mångfald och nödvändighet men ganska knepiga att tolka; å ena sidan får man en blixtsnabb överblick av ett enormt stort område men samtidigt är det ju ingen verklighetsbeskrivning precis. Även här krävs det en känslig hud för att avläsa koderna.