Det är bara knappt två timmars tågresa mellan 1500-talets Firenze och 2000-talets Milano. Milano är en annan värd, även om historien givetvis gör sig påmind även här. Men alldeles invid La Scala-operan och Leonardo da Vincis staty ligger den moderna gallerian där världsmärkena tävlar om turisternas uppmärksamhet. Exklusiva skor, slipsar, smycken och restauranger lockar snåla ögon med sina förföriska färger och läckra arrangemang. I den enorma gallerians mittskepp sitter en stilig kvinnlig pianist och exekverar den klassiska konstmusikens pärlor på ett kallt klingande elpiano – en smått pinsam upplevelse, i synnerhet när man betraktar den allvarstyngda manliga publikens väl tillrättalagda kännarminer. Varför i fridens namn använder hon inte en vanlig flygel, eller åtminstone ett stämt akustiskt piano … Ibland blir det fel trots att man vill så väl.
Om den konstnärliga ambitionen haltar på konsertgolvet så är det desto mera imponerande att följa med den stiliga gaygossen på lyxvaruhusets lyxparfymavdelning när han slår in min lilla italienska lyxbeställning på en Aqua di Parma-produkt a 45 euro: Ett litet silkespapper slängs upp i luften, får sig en parfymspray av sagda märke liksom i förbifarten, skruttas lätt ihop och läggs i en elegant liten guldglänsande påse tillsammans med Crema per il Corpo och fyra små gratisprover – två för män, två för kvinnor. Alltsammans dekoreras med en märkesförsedd rosett applicerad elegant på påsens handtag. Ett avspänt professionellt leende ackompanjerar performancen och avslutas med en lätt bugning: con l’augurio di una buona giornata!
På den väldiga piazzan utanför Duomo – Milanos gotiska katedral som började byggas på 1300-talet och fick sin slutliga utformning först på 1900-talet – poserar en elegant fotomodell för en beundrare, och många förbipasserande passar på att föreviga den okända skönheten i sina egna turistkameror, så även jag. Någon timme senare söker jag mig in i katedralen till en kvällsmässa där redan många hundra turister viskande och kommenterande gör sitt bästa för att störa stämningen. Högtidligheten och rökelsen läcker ut genom de höga dörrportarna som ett övertydligt bevis på att massturism och sakrala ceremonier inte går att kombinera. I ett sista försök att fånga något att helighetens hemligheter tar vi hissen upp till katedralens enorma takparti. Här i det månbelysta kvällsmörkret kan man långsamt röra sig mellan alla dessa otaliga statyer, evighetstyngda, som på sina kolonner blickar ut över den hektiska och snabbt förbiglidande neonfärgade verkligheten där långt nere. I går och i morgon är två sidor av samma slant och som turist balanserar jag med varierande framgång på nuets slaka lina.
Fotona: Idag måndagen den 27 september är det INTERNATIONELLA TURISTDAGEN och efter snart två coronainstängda år i Finland börjar vi igen se fram mot nya äventyr utomlands. Och då kan man lämpligen börja med att blicka bakåt och återuppväcka gamla reseminnen. De här bilderna är ur fotoboken jag sammanställde efter Vives och min resa till Florens och Milano i april 2011. I Milanos centrum är verkligheterna många trots att tid och plats nästan är de samma – sen eftermiddag nere på piazzan utanför den enorma gotiska katedralen, och tidig regntung kväll uppe på dess tak. Den sistnämnda bilden har Vive knäppt.
