Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger. Så skrev Elmer Diktonius och lade därmed ribban för djuriska aforismer och animala ordspråk på en nästan oöverträffad insiktsnivå. Klokskap förenat med poetisk bärkraft, språklig elegans och intellektuellt snobberi i samma förpackning, ett citat värdigt nästan vilket högtidligt festtal som helst. Ett proffssignum helt enkelt, och inte alls simpelt.

Ibland undrar jag dock om inte det bakvända och felsagda öppnar ännu fler tankeluckor än det intellektuellt finstilta. Alltså enligt den filosofiska grundprincipen av typ; bättre en tanke i knoppen än tio åt skogen. Problemet – eller kanske det mera är en utmaning – är att de klassiska sentenserna har spottats ut så ofta ur pratglada munnar att de förlorat något av sin forna glans och kryddkraft. Klokheten kanske består men meningssammanhangen flagar dock betänkligt i kanterna. Då kan det vara uppfriskande att se på livet precis som det är och uttrycka sig rakt. Eller som Groucho Marx gör: Om en katt korsar vägen är den troligen på väg någonstans. Det är ju inte särskilt roligt i sig men nog ganska leendebefrämjande om kopian placeras på originalbilden så att säga.

Och så här är det med humor i allmänhet och djurisk humor inte minst: Smärre avvikelser från den klassiska klokheten öppnar luckor till en mer eller mindre sjuk föreställningsvärld. Och med sjuk menar jag alltså frisk. Medvetna fallgropar är befriande roliga, omedvetna fallgropar är bara pinsamma. När polisinspektören utropar: Här ligger en gravad hund! går det kalla kårar längs ryggraden i minst två sekunder, medge det, men sen … Och att sila mygg och svälja kameler framkallar åtminstone initialt smått absurda inre bilder, inte alltid helt lättsmälta och absolut inte mungipetöjande. Eller kanske i alla fall … det sistnämnda … lite … eller mycket … VÄLDIGT mycket.

Att en svart höna kan lägga ett vitt ägg är kanske inte en världssensation men att en vit höna inte kan lägga ett svart ägg är ett påstående med något tveksamt nyhetsvärde. Många har fjärilar i magen utan att någon entomolog ens höjer på ögonbrynen, men det gör hen garanterat när hen hör att vederbörande har larvat sig speciellt mycket vid middagsbordet. Och knappast tror väl någon, djurvän eller icke, att en elefant kan vara glad som en lärka. Eller…?

Det handlar alltså om överraskande infallsvinklar, smärre sidospår och inre bilder som beblandas på ett nytt sätt. Och när det är djur inblandade i sillsalladen brukar det liksom nästan automatiskt bli roligt. Och apropå sillar; det här väl ändå ganska självklart; för att få sina fiskar varma gör man klokt i att skaffa sig en elektrisk ål. Skrattretande? Tjaa … Men huvudsaken är att slutresultatet inte skall vara så puckelryggigt. Nu är det det.

 

Foto: HELLABRUNN – DER MÜNCHNER TIERPARK skiljer sig från mången annan stor djurpark tack vare sina naturligt utformade inhägnader. Här rör sig djuren i en miljö som för dem är bekant samtidigt som besökarna kommer djuren nära. Traditionella gallerförsedda burar ser man knappast alls men i stället  massor av träd och buskar och dammar och broar och vinglande sandgångar. Här tillbringar man utan större ansträngning gärna en hel dag. Själv besökte jag djurparken sommaren 2017.