Idag på Internationella komma ut-dagen tänker jag på allt och alla som, mer eller mindre aktivt, tystas ner, stängs in. Och jag talar då inte bara om dem som får lida spott och spe för sin könsidentet men också andra former av åsidosättanden, nedvärderanden och överköranden. Om det är något som karaktäriserar 2021-talet så är det kontrasten mellan högljutt utbasunerade hotbilder med klimatologiska, ekonomiska och politiska förtecken kontra den enskilda människans tysta tillvaro bakom sin väggomslutna och maskprydda existens. Det psykologiska avståndet mellan ute och inne har på kort tid blivit längre.

Eller med en annan bild: Fyrljuset som sveper genom nattmörkret i trehundrasextiogradiga cirklar och för bråkdelen av en sekund lyser upp ett svart landskap för att i nästa ögonblick igen lämna det åt sitt osynliga öde. Många suktar efter den upplevelsen. Att åtminstone för ett ögonblick få stå i rampljuset, sedd av alla, åtrådd av alla, är mångens våta dröm, hur flyktig den uppmärksamheten än måtte vara. Ibland får jag en känsla av att det är de som minst har att visa upp som tydligast vill synas. Tomma tunnor.

Och jag skulle vilja svänga på begreppen och fokuseringarna, lyfta fram det motsatta perspektivet. Som skriftställare vill jag gärna öppna dörrar till en inre värld, inte i första hand för att själv synas men för att delge läsaren bilder och visioner som kanske kan kommunicera med mottagarens minnen och sinnen. När maktens män och kvinnor inför öppen ridå  exponerar sina muskler och ytliga behag går konstnären i första hand den andra vägen och blottar i stället sin själs sår och sug. Det ofullständiga och smärtsamma, som för maktmänniskan med händer och tänder ska döljas, blir den skapande människans bränsle och motor: Samma känslovärld, men två diametralt motsatta sätt att hantera verkligheten.

Att komma ut betyder egentligen att komma in. Att komma hem.