Det tål att upprepas: som skriftställare är jag inte fylld av ord och meningar som mer eller mindre med våld vill göra sig synliga på datorns skärm. Det är nästan tvärtom; jag är oftast tämligen urblåst i skallen men just därför har jag ett stort behov att finna ord, finna en mening som kan skapa mening i vardagen, innehåll i livet. Orden i sig är sprängfyllda med möjligheter men det är först när jag placerar ut dem i något slags (o)ordning som de börjar gestalta sig i bilder, ibland alldeles begripliga (ungefär som i klassisk föreställande konst) eller i mer eller mindre tolkningsbara motiv (som modern konst). Paradox nummer ett: Jag äger orden och meningarna först när placerar dem utanför mig själv, när jag slutar ruva, när ordäggen kläcks. Liksom.

I skolan var uppsatsskrivning i stort sett det enda jag behärskade nöjaktigt. Och som ung vuxen hade jag i allmänhet inga större problem att uttrycka mig i skrift när arbetsuppgifter så krävde det. Men det var först när jag i tidigt 1980-tal började redigera tidskrifter och andra trycksaker som jag mera medvetet började tänka på formuleringar och innehåll. Och när jag i mitten av 1990-talet fick de första uppdragen att skriva böcker på vissa teman förvandlades skriftställandet tidvis till ett heltidsjobb. Men fortfarande handlade det om vissa specifika teman och ämnen som jag före det knappast hade någon som helst insikt i. Typ: Wasa Teaters utveckling från 1919 till 1994. Eller manssångarlivet i samma stad 1930–2000. Eller Vasa Läkareförenings första hundra år (1905–2005). För att nu inte nämna Vasa Arbetskraftsbyrås 100-årshistorik 2006 och ytterligare några andra kulturhistoriska överblickar i samma stad; med ord och meningar och bilder vävde jag samman gårdag och nutid i en stad som jag flyttade till först i vuxen ålder. Det var definitivt inte min historiska kompetens som förde in mig på gårdagens olika scener utan troligen ett slags hantverksmässig beredskap att med ord och meningar ha lusten att gräva ner sig i kulturmyllan. Paradox nummer två: Den formella kunskapen var ett resultat av själva skrivandet, inte dess förutsättning.

När jag idag i blåggar och böcker nästan uteslutande skriver ur ett jag-perspektiv så är proceduren och perspektivet det samma som förr; med ord och meningar petar jag i ett dolt och ofta helt främmande inre liv i ett försök att, alldeles ordagrant, betvinga det något slags mening. Detta introspektiva bespeglande har gått så långt att jag nästan tvivlar att det överhuvudtaget finns något liv i mig såvida jag inte kan formulera det i ord och presentera det i läsbara texter och bilder. Det betyder att jag ständigt rör mig i en kall och fuktig källare, och bara i bästa fall stiger in i dammiga tamburer som öppnar sig mot en större möblerad våning. Men när så sker faller puzzelbitar som spön i backen och livet ter sig ljust och förvisso MENINGSfullt. Paradox nummer tre (anspelande på skriftställarkollegan och galenpannan Hasse Alfredson): Endast tomma rum har plats med utrymme.

 

FOT(n)O(t) En av dagens temadagar är JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA-dagen. Och i Sverige uppmärksammas samtidigt, påpassligt nog, FÄNGSLADE FÖRFATTARES DAG. Både ord och författare kan förvisso vara inlåsta och det är allas vår uppgift att söka nycklarna till dessa slutna rum. Men gör för all del inte som den självupptagna och narcissistiska kolumnisten som i sin publicistiska iver låser in sig själv bakom ordgaller och snåriga meningsvävnader. Då är det bra mycket klokare att lyssna på tystnaden och höra vad den säger. | Och nej; det är inte höstens första snö som syns på terrassen utan vårens sista i mars förra vårvintern.