Med glimten i ögat och skrattsalva smord över halva kroppen gör jag mig beredd på en ny dag. Det är inte så hurtigt och ytligt som det låter, i själva verket handlar det mera om allergiska symptom och en lätt panikreaktion på de tidningsrubriker som även jag även idag tatueras med. En sjuk värld kan med mer eller mindre sjuk humor något lite hanteras och manipuleras men visst är det krampaktigt och patetiskt, i all synnerhet som mitt fysiska och psykiska lidande är mikrobiskt jämfört med så oändligt många andras. Jag skäms över jag inte förstår att skämmas ännu mer.
Varje morgon och varje kväll lyssnar jag (på Youtube) på kloka, skarpa och varmhjärtade talare som på lite olika sätt och med varierande tematik tar sig an dagens utmanande ämnen. Just nu är speciellt de engelska evangelisterna Michael Ramsden och John Lennox på tapeten, men också de intelligenta humoristerna Eddie Izzard, Monty Python och svenska humorgruppen After Shave & Galenskaparna, de sistnämnda även i form av en tjock och bildrik historik. Gudabenådade talare med halsbrytande skämtlynne är minst lika upplivande som helgalna parodier på en helknäpp tillvaro. Upplyst av brutala paradoxer och verbala saltomortaler blir jag visserligen inte botad från mina egna nojor och självupptagna psykoanalyser men jag får ett visst perspektiv på och avstånd till vad som är verkligt och viktigt, och vad som är förljuget och falskt, i mig och i omvärlden.
Vetenskapen bryter ner, plockar ut och studerar varenda liten detalj in på atomnivå, religionen pusslar ihop bitarna igen, bygger upp och skapar helheter. Och på lite liknande sätt är det också med den ytliga komiken kontra den djupsinniga humorn. Milan Kundera skilde på djävulens och änglarnas skratt. Den förstnämndas är illvilligt och sårande, de sistnämndas lycksaligt och helande. Hur mycket av illa dold ondska finns det inte i det överlägsna, råa skrattet, väl företrätt av bland annat osäkra maktmänniskor och inte sällan också utgjutet via tv:ns mekaniska skrattmaskiner? Och motsatsen: Hur mycket av väl exponerad godhet finns det inte i det bubblande skratt som tar sats från diafragman och sliter med sig en del av hjärtats innehåll på sin pyroklastiska väg genom kroppen? Skratt som skratt? Nej, verkligen inte!
Humor handlar om blick, att se det sjuka och galna men med ordens och bildens trollstav lindra smällen och i stället väcka medkänsla, förståelse, empati. Komiken rör sig oftast på ytan och i stunden, humorn bäddar ner sig under huden. Vitser och gags lever loppan på fasaden medan spiritualiteten och fyndigheten kräver eftertanke och intellekt. Men ibland fastar skrattet i halsen och någon enstaka gång gråter jag av lycka. Känslorna åker kana i kroppen, krockar med varandra, rör om i systemet. Men hellre det än att som narcissisten, utlåst på det hårda skinnet, vara oförmögen att låta skrattets och gråtens tårar smörja denna mångbottnade apparat som kallas människa. Jag tror inte att det är så stor skillnad på artificiell intelligens och en känslokränkt människovarelse som saknar kontaktytor till sina sorger och synder. Båda ser ut att fungera men bara i specifika sammanhang. Först tårar, sedan skratt – det är det magiska mantrat.
Jag har en daglig utmaning: att fylla ett meningslöst tomrum. Och då menar jag det både bildlikt och bokstavligt. Utan en viss ansträngning – eller kanske det är en attityd, ett förhållningssätt – att våga möta min egen ljudlöshet och tomhet halkar jag nästan säkert på ett eller annat bananskal. Redan i min kåserifyllda barndom noterade en och annan lustigkurre till exempel att En kyss utan mustasch är som soppa utan salt. Signaturen Cello (Olle Carle) var efterkrigstidens ordvrängare nummer ett, därom skvallrade redan boktitlarna. Lätta tankar som lättat tankar. En hög repriser till högre priser. Lätt färdiga stycken. Och det var ju småroligt för stunden. Men humor utan en allvarlig underton (det hade Cello förvisso också om ock inte så tydligt) är i värsta fall bara pinsamt och plumpt . Att riva sönder och stigmatisera är enkelt, att foga samman och hela är mer krävande. En rolig yta kräver en allvarlig botten.
Jag lyssnar på min egen tomhet, försöker höra vad tystnaden talar. Ibland tycker jag mig nämligen uppfatta ett bubblande lågmält skratt som om det kom från andra sidan väggen. Jag har faktiskt hört det, upplevt det mycket konkret en gång. Det var i Granadas gamla stadsdel Albaicín, det var våren 2014, och det var mitt i natten. I de smala gränderna, på en terrass alldeles i närheten, satt tre män och talade med varandra, kanske smuttade de på vin. Det lågmälda samtalet ackompanjerades att ett välvilligt, för att inte säga hjärtligt, sammetsinvirat skratt som en av männen i all sköns ro och med stor regelbundenhet utstötte. Det lät som livets gemyt och sanna godhet i koncentrat, expedierat av hudlena ljudvågor som mödolöst och förföriskt trängde ner i min halvslumrande varelse. Så här måste det vara i Paradiset, tänkte jag – en ständig glädje som förvisso ändrar färg och form och intensitet men aldrig upphör, aldrig blir påträngande, aldrig slår sönder. Evighetens puls och ton.
Övre fotot: En gäckande fallasfigur i Museo Fallero i Valencia, Spanien. Nedre bilden: Barnbarnets spontana glädje, oförställd, självklar.
