Min tillvaro kretsar helt och hållet kring den heta gröten. Och nimenomaan (som man säger på lågsvinska) handlar det om havregrynsgröt. Het gröt framställd på fullkornshavregryn är självaste kärnan i min gastronomiska tillvaro, en grundbult i min i övrigt tämligen ensidiga diet. Havregrynsgröt ska det vara varje morgon, en gröttallrik som fullkomnas av lagom mängd buskblåbär, hallon och blåbärssoppa. Och som pricken på i:et och som elegant svansföring: smulor av havrekex som strös lite nonchalant över hela skapelsen. Glutenfritt, laktosfritt, och nästan sockerfritt – en lisa i första hand för kroppen men också för själen. Nu kan dagen drabba mig nästan hur den vill, jag är redo.
Men katten då, var kommer den in? Nå, vanligen kommer den in genom bakdörren, nånstans där ur de mörkaste delarna av tankens bortersta skrymslen. Det är en lur(v)ig typ, tyst tassande, lika självmedveten som reserverad, spanande och distanserad på en gång. Med fingrarna på tangentbordet och världen framför mig låtsas jag som om det regnar, som om jag hade allt under kontroll. Men jag har inget under kontroll, allra minst förstår jag mig på detta småjamande i kulisserna, detta återkommande strykande längs dunkla färdvägar och nattliga bakgator. Mitt vakna jag suktar efter ord och mening, mitt drömska jag ältar sig i förlorade jakter och förflugna tankar. Hjärtat kokar, katten haltar.
Det är inte gröten som är utmaningen. Och det är inte heller katten som är problemet. Nånstans under pannloben anar jag ett spel, en strategi som går ut på att skifta perspektiv, att låta periferi och centrum byta plats ibland. Att låtsas ointresserad, och att i nästa sekund kasta sig över bytet med risk att bränna sig, försäga sig, förskriva sig. Men den heta gröten är het bara en liten stund, snart är den lagom varm. Då gäller det att snabbt agera, att skriva och forma och färglägga, även om motivet är diffust och slutresultatet ännu ligger i träda. Katten har sina möss, jag har mina projekt. Båda ska lokaliseras, analyseras, omfamnas. Väntan kan bli lång ibland, och stegen runt gröten alltför många. Tålamod prövas, hud och päls putsas före och efter.
Sens moral: Jakten på mening och möss är själva meningen med det stora mössteriet.
Foto: Den vilande snöleoparden fotade jag i Kolmårdens djupark i Sverige.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.