Världen vrider sig i vanmakt: Pandemier, bedrägerier, översitterier, ljugerier, börsfifflerier, klimatnonchalanserier, gudsförnekelserier – enkelt sagt: Mänskligheten är hårt pressad mot väggen. Ja, inte bara pressad mot väggen, hela hennes byggnad står och svajar. Diagnosen varierar givetvis beroende på vem som ställer den. Den naive amatörarkitekten kan till och med friskförklara patienten: Javisst – lite virus virvlar visst omkring här som vårvindar friska, men det går säkert över. Tänk positivt, ät C-vitamin och vädra lite extra så blir det nog bra! Men inte är det mycket bättre med de tvärsäkra domedagsprofeterna heller: Det spelar ingen roll vad du gör, lilla människa, det barkar ofelbart åt skogen i alla fall. De sista tiderna är här, det var ju inte så här det skulle sluta, i alla fall inte just nu, men vad ska man göra, vad kan man göra …? Bäst att stänga dörren, bara vara, käka och dricka, vräka sig i soffan och stirra på TV – speciellt Putous, Finlands auktionskung eller Svenska Hollywoodfruar – och inte bekymra sig så mycket för morgondagen. Du har väl inte glömt det gamla goda rådet Carpe Diem!
Fotbräda, takskägg, tjuvjärn, skruvnagel, droppnäsa, ryggås, vindöga och bröstband: När människan bygger sitt hus lånar hon orden från sin egen kropp som ett slags bekräftelse på att den, trots allt, är den ursprungliga hemvisten. Och de två liknar förvisso varandra: Husets fasad och människans utseende, fönster som symbol för människans ögon, spisen som sinnebild för hjärta och omtanke, källaren som det omedvetnas förvaringsplats, vattenledningar och kroppens blodomlopp, elsystem och nervsystem, andning och husets vädring. Golv och tak markerar gränserna mellan psykets medvetna och omedvetna nivåer. Och avfallet som ju alltid transporters köksvägen.
När den stora världsvida ångestmattan, svett- och blodimpregnerad, lägger sig tung över mänskligheten är det inte många byggnader som helt undgår ruinrisken. De stora, bärande strukturerna knakar i fogarna, hänsynsrappningen krackelerar, moraltak och visdomsväggar bågnar, omsorgspaneler och regel-tegelverk rasar, stolthetsspikar lossar från sina förtöjningar, tillitstapeter rämnar. När fara hotar har jag en tendens att dra mig inåt, stänga terrassens port och förskansa mig bakom dörr och vägg. Vad jag bara diffust är medveten om är att något liknande också sker på det psykologiska planet: Jag går in i en tystnad, i en dvala, ett slags ide. Och det är inte alltid en så god idé. I själva verket är det ofta en usel strategi eftersom det någonstans i skarven mellan den allmänna oredan och min olyckliga kropp har uppstått en sammanblandning av hus och hus.
Som ett slags första nödåtgärd, före ett eventuellt slutgiltigt förfall, ser jag alltså på mitt kroppshus i skenet av denna världsvida jättebyggnad som jag också bebor: Vilka redskap har jag i verktygslådan, finns det någonstans i minnesgarderoberna en tankefärg som ännu inte torkat, en känsloröra som kan spacklas över själens ojämnheter, ett kreativitetsstativ att ställa min målarduk på? Gång på gång får jag sopa undan den hornförsedda självkritikern som gör sig påmind med samma nedlåtande utlåtande: Vad ska det där tjäna till – ingen bryr sig!
Och så börjar jag renoveringen av det stora huset från insidan av min egen lilla koja – något annat är inte möjligt.
Foton: Vinjettbilden är tagen i Valencia, den nedre bilden i Malaga, Spanien
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.