Fnitter, flin och flabb, garv och gnägg, smil och skrock och skratt – ja det är ingen hejd på glädjens gutturala glissandon när kontrollen släpper och psyket tar strupgrepp på kroppen. Ett gott skratt förlänger kanske livet men ett rått spratt förtränger detsamma. Små små justeringar i rättstavningen och bilden vänds på nolltid bakfram och där solsken nyss rådde drar åskmolnen i stället fram. 

Idag uppmärksammas Belly Laugh Day i USA och det tycker jag att vi också kan göra i Finland. Och det betyder troligen att jag ska fästa uppmärksamheten på de skratt som tar sats nere i magen, mullrar upp längs struphuvudet och till slut erupterar i ett ljudligt bräkande. Men finkänslig som jag är är jag inte riktigt säker på vilken mera exakt form av skratt jag ska exekvera. Det handlar definitivt inte om fniss men kanske om flabb, eventuellt om gnägg. Eller kanske den bästa definitionen skulle vara det där godmodiga skrockandet som jultomten presenterar i en viss Disneyfilm på julaftonen – HO HO HAH HAH HAAA …

Ja, idag ska vi alla skrocka, med början djupt nere i magbottnen. Men när jag nu gör ett trevande första försök känns det inte riktigt spontant, någonting hindrar munterheten från att komma igång och accelerera. Kan det möjligen bero på det där sista a:et? Att skrocka utan a innebär ju en snabb förflyttelse från ett ljust och lättsamt landskap till en tillvaro belamrad med troll och väsen och vidskepelse. På något sätt hänger de två begreppsvärldarna tydligen samman – det ljusa och det mörka, det påtagliga och det fördolda. 

Språket har en märklig förmåga att med små små justeringar måla om det inre bilderna på bråkdelen av en sekund. Och är det inte så också i den sinnliga världen. Ibland lösgör sig någon bortom tidens och rummets begränsningar och stiger ordagrant rakt in i nuet, osynlig men närvarande. Jag har själv  – ja, inte bara jag, men också många andra med mig – upplevt detta märkliga och inte alls muntra fenomen i den i övrigt fina författargården Abrams i Vörå som jag en gång huserade i. Två verkligheter flöt in i varandra och skrattet lyste med sin frånvaro. Skrock, sade mången och skakade menande på huvudet.

Jag föredrar att skrocka men ordet fastnar lätt i halsen. Det måste bero på det där sista a:et.

Fotot: Clown med två huvudlösa kumpaner i Granada, Spanien.