Mens sana i corpore sano – ”en sund själ i sund kropp” – skrev den romerske författaren Juvenalis, eller egentligen skrev han: Orandum est ut sit mens sana in corpore sano, det vill säga: ”Du skall be för att få en sund själ i en sund kropp”. Ja, det är sannerligen någonting att be för så länge självgodhet och maktmissbruk förekommer i vardagen och världen, och det lär det göra en tid ännu. Den narcissistiska personligheten ”framhäver sina egna företräden och sin egen förträfflighet och känner liten sympati för andra” (psykporten.fi) och kan vid första anblicken nästan förefalla kompetent och till och med sympatisk, tills man upptäcker själva syftet med beteendet och framförandet: Att hen lyfter fram sitt eget ego för att bli hyllad och applåderad.
Senaste måndag var det precis 300 år sedan Baron von Münchhausen föddes (den 11 maj 1720). Denne tyske adelsman, kavallerilöjtnant och ryttmästare, som egentligen hette Hieronimus Carl Friedrich Freiherr von Münchhausen, blev känd för sina groteska och självförhärligande historier om äventyr och eskapader till lands och till sjöss. Men det var inte han själv utan en viss Rudolf Erich Raspe som först samlade ihop en hög av dessa uppenbart lögnaktiga historier och gav ut dem i bokform i London (1785) – Baron von Munchhausen’s narrative of his marvellous travels and campaigns in Russia. Bara ett par år senare kom de ut i tysk översättning och bearbetning – Der wilde Jäger – av skalden och juristen Gottfried August Bürger. De här böcker blev vida kända och citerade i folkets breda lager. Mannen bakom alltsammans gav också upphov till patologibegreppet ”Münchhausens syndrom” som syftar på personer som söker sig till mentalvården och där hittar på olika symptom för att få komma under behandling. Hypokondrikern tror på riktigt att han är sjuk men den som lider av Münchhausens syndrom vet att hen ljuger. Münchhausen är en skrävlare av värsta sort, möjligen har han en medtävlare i 1500-talets Benvenuto Cellini som med egna ord gärna citerade påven Paulus III: ”Det ska ni veta att sådana män som Benvenuto, som inte har sin like inom sin konstart, behöver inte underkasta sig lagarna och det gäller så mycket mera för honom eftersom jag vet hur goda skäl han har”.
Detta är den djärve och skicklige Baron von Münchhausen i ett nötskal, här ridande på sin förträffliga häst: ”En (annan) gång föll det mig in att sätta över ett träsk, och först när jag kom mitt ovanför det, märkte jag att det var mycket bredare än jag tänkt mig. Jag svängde därför hastigt om tillbaka till stranden för att ta ett nytt språng, men den här gången gick det ännu sämre; jag sjönk ned i träsket ända upp till halsen och hade säkert gått åt på kuppen, om jag inte varit begåvad med så utomordentlig armstyrka. Jag grep nämligen tag i min hårpiska och lyfte på det sättet både mig själv och hästen, som jag höll stadigt fast med skänklarna, upp ur träsket.”
Högmod – en av de sju dödssynderna – kan troligen de flesta känna och fascineras av, kanske inte i sin brutala ytterlighetsform men som en förförisk lockelse i stunder av stor osäkerhet. För det är väl just det som det grandiosa och självfokuserade beteendet döljer: En stor och ångestfylld tomhet. Jag intervjuade en gång författaren Ari Turunen som skrivit om högmodets historia och han lyfte fram vissa beteenden som kan fungera som varningslampor: Upplevelse av sin egen felfrihet, mobbning, nonchalans, förnekelse och oförmåga att tåla kritik. För vissa människor blir maktbegäret ett självändamål: En högmodig människa tror att bara för att hen kan en viss sak speciellt bra behärskar hen också alla andra aspekter av livet. Och det är då som de stora katastroferna börjar inträffa.
Igår Alexander den store, Karl XI, Napoleon, Mao Zedong, idag Bolsonaro, Orbán, Putin, Trump och en lång rad andra därtill. Men självöverskattning och narcissistiskt beteende finns på alla nivåer i samhället och potentiellt i varje människa. Men det måste erkännas att det är en lite svårsmält tanke, att det inte bara lurar en Mao (!) i mig, men också en Trump, Putin och Napoleon… och en Cellini och en von Münchhausen! Plus ytterligare ett antal titelsjuka och självuppblåsta knäppgökar – jag förstår inte riktigt hur de får plats i min späda kropp? Det måste nog bero på att jag är så vansinnigt begåvad och erfaren på så många områden, att jag med min allom välbekanta och generösa, för att inte säga penningstarka personlighet, fullkomligt självklart och mödolöst överglänser alla småpåvar och kulturknuttar så att dessa i värsta fall samhällsfarliga uppkomlingar inte ska sprida sina menlösa åsikter och snedvridna analyser till en bredare population – vilket ju är min uppgift med ensamrätt – och att jag därmed egentligen bara i all anspråkslöshet och största ödmjukhet utför det myndighetsuppdrag som vissa andra de facto borde utföra men av någon outgrundlig anledning inte utför. Därför har jag, mänskligheten härmed till kännedom, tagit som min livsuppgift att även i fortsättningen bejaka mitt övernaturliga kall och som mitt motto antagit följande koncisa och egentligen ganska självklara sentens som jag härmed stadfäster med mitt eleganta sigill. I total avsaknad av personliga kombattanter inom de flesta livsområden, och i synnerhet i ämnena demokrati, ledarskap, kultur, politik och kvistliga globala frågor, torgför jag för min i huvudsak finlandssvenska publik nu högtidligen följande obestridliga sanning: Jag är helt enkelt bäst!
Högmodets färg: lila. Högmodets djur: påfågel, häst. Teckningar av Gustave Doré (ur boken Baron von Münchhausens märkvärdiga resor och äventyr till lands och sjöss / Söderström & Co Förlagsaktiebolag, Tammerfors 1944)
