Det är mycket jag inte kan och ibland grämer jag mig åt mina brister. Dansen hör till de talanger jag inte riktigt behärskar, trots ett antal seriösa försök till inlärning.

Det började (och nästan slutade) i Åke Blomqvists legendariska dansskola på Georgsgatan i huvudstaden på tidigt 60-tal, foxtrotens och twistens gyllene era. Skolans jullov skulle på den tiden ägnas åt en intensivkurs i dans vilket i praktiken även innefattade en outtalad och indirekt grundkurs i vett & etikett mellan könen, de förpubertala. Om Åke Blomqvist kan mycket positivt sägas och det kanske bästa med honom var ett slags självklar gentlemannaattityd som bland annat innebar att ingen favoriserades, alla behandlas med samma respekt. Jag noterar speciellt just det här med tanke på att jag var ett utseendemässigt undantag såtillvida att halva ansiktet och delar av halsen var svårt belamrade med såriga eksem och infekterad hud. Att som förväntansfull bröstknoppande 14-årig flicka sammanföras med en småsvettig och osäker pojkvarelse med ett så påtagligt fysiskt handikapp måste ha varit uppenbart motbjudande. Men Åke skötte parbytena med en självklar naturlighet som jag många gånger senare har tackat honom för i mina tankar.

Men idag på den internationella dansens dag tänker jag i första hand på vad som glädjer mig att jag inte kan: Att dansa efter någons pipa. Vissa saker är bra att behärska, i andra situationer krävs det en viss kompetens att inte inneha kompetensen. Sålunda kräver alla arbetsplatser en viss följsamhet och smidig anpassning, ungefär som rörelserna på en äkta finsk tanssilava en sommarljum lördagskväll på den tiden när det begav sig. Men när orkesterledaren inte själv behärskar rytmen och melodin utan i stället fortsätter att vifta och kräva att man ska dansa efter hans egenmäktiga toner vet man hur konsertprogrammet kommer att gestalta sig. När orkesterledaruppdragen sedan, i brist på hunsade musiker, tagit slut kan man ju alltid försöka dirigera en skrammelorkester i pressen. JAG JAG JAG låter det rytmiskt och grötmyndigt från dirigentpulten i ett desperat försök att ännu upprätthålla en air av briljant och allvetande musikorakel. Medan publiken av ren självbevarelsedrift diskret försvinner ut i foajén fortsätter oljudet inne salen. Bakom den krampaktigt påklistrade dirigenttiteln gråter ett litet barn som aldrig fick leka och dansa, som aldrig fick vara svag och osäker, som inte fick trampa i klaveret. Somliga lärde sig aldrig tango och jive, andra fortsätter att blåsa i sin pipa fast ingen mera lyssnar – det ena nästan sorgligare än det andra.

Ett avsteg från ett elegant danssteg kan med stormsteg förvandlas till ett snedsteg på den egna karriärens trappsteg vilket självfallet inte är något beundransvärt framsteg.

 

Foto: Artistgruppen Hurjaruuths Vintercirkus i Kabelfabriken i januari 2020.