I den högaktuella coronakrisens kölvatten hörs redan en massa utlåtanden och åsikter om hur saker och ting egentligen borde skötas – det är aldrig brist på självutnämnda experter så länge man inte behöver ta personligt ansvar för sina beslut. Utan att riktigt veta om det har mången högljudd besserwisser ställts inför de komplicerade och mångbottnade frågor och utmaningar som socialarbetaren, visserligen i något mindre skala, möter varje dag men i stället för att notera problematikens komplexitet tar dessa felfinnare och förståsigpåare fasta på en eller två till synes enkla trådändar som de sen rycker och knycker i tills hela nystanet är totalt tilltrasslat.
Idag firas World Social Work Day, det vill säga Världsdagen för socialt arbete. Samboende med en professionell socialarbetare och själv utbildad inom området, både på lägre och på högre högskolenivå, borde jag veta vad jag talar om. Det vill säga: Efter sex år som socialarbetare inom psykiatrin förstod jag att mina resurser troligen låg mera på det kulturella området och därmed bytte jag spår för gott. Samtidigt tog jag med mig en kunskapsmassa och en attityd som för min del kom att färga konstens och kulturens olika delområden på sitt speciella sätt. Inom mentalvården hade jag till exempel lärt mig att musik inte bara var estetik och kulturellt finlir, musik kunde också väcka förträngda känslor och minnen hos en psykiskt sjuk människa. Och där bildkonstens giganter alldeles uppenbart kämpat med olustens, förtvivlans och de kluvna gestalternas slemmiga monster erinrade jag att liknande motiv och gestalter ständigt ploppade fram i sjukjournalernas berättelser och patienternas personliga historier. Det verkade som om konsten kunde ses och uppfattas ur olika synvinklar, i olika kontexter, och just detta balanserande mellan produkt och process tilltalade mitt ambivalenta men skapande psyke. Parallellt med konstspåret stavade jag mig sedan fram i många år även som redaktör för att ett par decennier senare definitivt landa på skriftställarens breda och fartvänliga skateboard. Men, för att använda skidmetaforen – hela mitt vuxna liv har jag glidit fram på socialarbetarvalla.
Temat för årets världsdag för socialt arbete är vikten av att främja de mänskliga relationerna. Om jag tillfällig vänder bort blicken från de hälsomässiga och ekonomiska kriser som coronaviruset alldeles uppenbart kommer att åstadkomma och i stället tar fasta på vad denna historiskt nya situation eventuellt kan erbjuda är det en vision som framträder tydligast i mitt inre, långt tydligare än de kraxande olyckskorparnas domedagsbudskap: En enorm, världsomspännande tyst majoritet som med penningsinsamlingar, nya sociala nätverk och en lång rad handfasta kreativa jippon, ofta med de olika konstformerna som redskap, tar tag i dessa ofattbara kriser och – lite på samma sätt som den professionella socialarbetaren – bidrar till att upprätthålla nätverk och skapa meningsfullt och hållbart innehåll i tillvaron för allt fler människor. Och det helt oberoende av myndigheters, finansvärldens och det officiella samhällets övriga åtgärder. Helt osökt infinner sig en ledande fråga: Bor det inte också i dig en socialarbetare in spe?
Social samvaro i form av ringdans vid Villa Hagasund i Helsingfors, från början byggd som sommarbostad åt geheimerådet och prokuratorn Carl Johan Walleen. Huset som är ritat av tyska arkitekten Ernst Bernhard Lohrmann byggdes åren 1843–46 och ligger granne med Finlandiahuset och Tölöviken. De här tre fotona är tagna i samband med Helsingforsdagen 12 juni 2019.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.