Stora ord gör mig alldeles matt i kroppen, torr i halsen och snurrig i skallen. Ett sånt ord är SOLIDARITET. Först tänker jag på franska revolutionen – ”frihet, jämlikhet, broderskap” –  sen på de tre musketörerna – ”en för alla, alla för en” – och så på Benvenuto Cellini (1500–1571), narcissisten personifierad och ett slags motsats till det gemensamma ansvar som solidariteten kräver. ”Så enastående män som Benvenuto behöver inte underkasta sig lagarna”, noterade påven Paul III. Det är då jag hittar citatet ovan av Sven Sabroe och anar mitt dilemma: En solidaritetshandling kräver att jag övervinner något slags inre motstånd, krossar en mur som jag skyddat mig själv med. Men inte ens det är riktigt tillräckligt; jag måste också våga sträcka mig ut till ett större sammanhang, uppgå i ett kollektiv av något slag, tona ner jaget på bekostnad av det gemensamma viet. Smälta in, bli en del av den gemensamma soppan, inte bara fungera som en dekorativ dillkvist a la Cellini.

Coviden kräver solidaritet, ett avsteg från den egna bekvämlighetszonen till förmån för det gemensammas bästa. Men hur svårt är inte det – se bara på alla masklösa fejs i huvudstadsbilden! De här osolidariska typerna kan inte ens tappa masken eftersom de aldrig burit den! Och jag blir så förba … förpepprat … hypokondrisk och känner mig som en nordkoreansk diktator som vill ryta: Nu, banne mig gör ni som JAG säger eller så får ni på snåte allihopa! På med masken, NU, NI, just NI, NU! Jag däremot, Guds utsände, har annat viktigare att syssla med, därför behöver jag ingen mask.

Solidarisk är den som trots ett visst inre motstånd ändå gör som samvetet säger, fast det tar emot, fast man hellre skulle lata sig och vara passiv. Jag kan i viss mån förstå Cellinis självupptagenhet eftersom den hade sitt ursprung i ett ovanligt brett och kompetent konstnärligt uttrycksbehov i en mycket speciell historisk kontext, men jag kan inte förstå en helt vanlig finländare som inte bara sätter sin egen vilja framom andras men samtidigt aktivt bidrar till potentiell smittospridning och framtida kanske helt okontrollerade samhällsscenarier. Och jag skakar förtvivlat på huvudet åt vaccinationsmotståndare som kommer med minst sagt huvudlösa påståenden och hjärtlösa utsagor. Har vi alldeles glömt vår historia: Det här är Vinterkriget 2020-2021, här krävs Solidaritet! NU!

 

Fotot: Prideparaden på Alexandersgatan sommaren 2019, långt före Covid var på tapeten.