Det är Världsreligionsdagen idag och jag tar fasta på vad John Lennox, den briljanta engelska matematikprofessorn, vetenskapsfilosofen och evangelisten, förkunnar på sina framträdanden i församlingar och universitet i olika delar av världen: Tala om Gud i offentligheten! Som vetenskapsman har han ägnat hela sitt liv åt att lyssna på människor som INTE tror på Gud, människor som öppet eller mera förtäckt beskriver sig som ateister, som tycker att Gud kan du förstås tro på men gör det för all del i det privata rummet, hemma, i tysthet. Nej, säger Lennox till alla kristna, tala om Gud i det offentliga rummet, men gör det med respekt och lyhördhet för åhörarnas varierande syn på detta liv och på det kommande. Och just det här är den springande punkten: Jesu död och uppståndelse är så dramatisk och revolutionerande, ja helt enkelt omöjlig för enbart hjärnan att greppa, att den snabbt stöter bort den som förankrar sitt jag i en förnuftsstyrd kropp.
”Tro, vadå tro? Jag vill inte tro på någon avlägsen nordkoreansk diktator uppe i rymden, en nyckfull härskare som inte bara hotar men också straffar mig om jag inte gör som HAN vill. Nej, nej, jag vet vad jag vill, hur jag ska styra mitt eget liv. Och ett liv efter döden – det är en så absurd tanke att bara idioter kan tro något sånt. Jag säger som Richard Dawkins, världens mest kända ateist: Kristen tro är sagor för den som är rädd för mörkret.”
Det är här dagens citat faller in som ett brev på posten. Ett av många argument som John Lennox bemöter ateisterna med är att de inte har någon begriplig förklaring på världsalltets tillkomst och existens, än mindre på människans liv och roll i denna jordiska tillvaro. Ateistens livssyn är platt, endimensionell och bokstavligen hopplös. Vilket naturligtvis inte hindrar att människan kan vara kompetent och samhällsengagerad trots det. Men framförallt reagerar John Lennox på ateisternas felaktiga syn på Guds väsen och existens: Gud är ingen oberäknelig nordkoreansk diktator i himlen – Gud är framförallt ande, samhörighet, tillit. Gud är tro, hopp och kärlek.
Världen är i gungning: Nyckfulla politiska ledare i olika delar av världen spelar hasardspel med klotet som insats. Kontinenter bokstavligen flödar över, smälter, gråter. Hotbilderna är massiva och det är svårt, ja helt enkelt omöjligt att svälja alla trista fakta, all destruktiv information. Samtidigt triggar skrupelfria journalister och redaktörer den kritiklösa och andefattiga läsarkretsen med snabbmatsjournalistik, jagfixerade besserwissers kastar in sina titeldekorerade brasklappar med ett ansträngt leende och ett dolt hot invävt i kontexten; Kom inte hit och påstå något annat för då får du en armbåge i solarplexus! Den högljudda retoriken i offentligheten, inte bara där långt borta men också här i lilla Svenskfinland, drar uppmärksamheten från den tystnad som uppstår i maktkampers kölvatten. Som om inte de globala problemen i sig skulle vara tillräckligt skrämmande och förlamande; uppgivenhet och misstro riskerar att sprida sig som pesten även i den skuggvärld som är min: samtal tynar bort och dialoger upphör. Det enda som syns och hörs är JAG.
Världens virrighet och tillvarons nyckfullhet påminner lite om den berömda Rubiks kub, den traditionella, ursprungliga, den med 54 färgade rutor. Verkligheten har blivit så komplicerad och mångbottnad att knappast någon kan få alla brickor på rätt plats, alla färger samlade i sina egna block. Slutresultatet är i bästa fall bara en antydan om hur det borde vara. I vardagsverkligheten handlar det om kontaktytor mellan organisationer och grupper som krackelerar, släktingar och vänner försvinner oförmärkt ut i periferin, tystnaden breder ut sig. Analoga relationer ersätts med digitala. Och i linje med det ser nya och ännu mer komplicerade varianter av Rubiks kub dagens ljus; ShengShou Mirror Blocks, YJ Yhu R Megamix, Moyu Redi Cube…
Nej, utan Gud klarar vi inte av att lösa ekvationerna, kriserna, krigen, hungersnöden, flyktingströmmarna, brottsligheten, människohandeln, den ekonomiska brottsligheten, orättvisorna och våldet, de problematiska utmaningarna kring artificiell intelligens och robotteknik, och allt det där andra som inte ryms i huvudet för att det är så krångligt, motbjudande och infernaliskt. Kroppen är för liten att hantera allt detta, huvudet för bräckligt. Kvar är anden, nästan oanvänd. Gud, måtte du ta den i besittning, även om jag stretar emot. Och i synnerhet just då.
Fotografierna från Lux Helsinki: Domkyrkan och statyn av Alexander II.
