Tystnaden talar säger man. Men gör den verkligen det? Ja, åtminstone viskar den. I stort sett hela dagen sitter eller står jag vid mitt arbetsbord, knäpper på tangentbordet, uppfattar ett svagt brus av en fläkt nånstans, vindens mjuka stötar mot fönsterrutorna, en hög men just nu inte särskilt stark tinnituston i öronen. Ibland tränger röster från trapphuset in i lokalen, den distinkta men mjuka smällen när posten trycks in genom brevluckan, och någon enstaka gång en aning av en ambulanssiren på Österleden en dryg kilometer längre bort. Och tidvis tvätt- och diskmaskinernas vattenfyllda pulserande. Men i övrigt är det tyst. Mycket tyst.
Det är en självvald, trivsam tystnad, den frivilliga avskildhetens impulsfattiga ljudvärld. Och en absolut förutsättning för att jag överhuvudtaget ska kunna tänka och, i förlängningen, skriva. Ibland får jag en känsla av att min hjärna är inlåst bakom dubbla säkerhetslås och att vägen dit går genom ljudisolerade korridorer och vakuumfyllda tankegångar. Och jag förundras och fylls av en lätt avundsjuka över skriftställarkolleger som, i synnerhet tidigare, kunde arbeta så att säga i flykten – mitt i kollektivtrafikens slammer och utrop, på en pall på ett måsväsnande torg, i hörnet av ett stimmigt café. Mitt impulsförsvar är lika bräckligt som det är spontant och enda motmedicinen är att sluta in mig, stänga dörren, tysta ner mig själv.
Det är min aktuella tystnad, en i bästa fall skapande tystnad. Men så finns det en annan tystnad, en mera svårgripbar och framförallt svårsmält version av uteblivna auditiva inputar. Det handlar om alla dessa röster som tonar bort i tillvarons brus och som varit en självklar del av det ljudcollage som omslutit min själ; före detta arbetskamrater, vänner i förskingringen, individer i det kulturella lapptäcke som i många år värmt min kontaktsökande varelse, en och annan släkting, och inte sällan tillfällighetsbesökare som lämnat oförglömliga intryck på relationskartan. Ofta utan någon som helst förvarning har on-knappen slutat fungera och den förut så bekanta rösten har obemärkt dränkts i ett mera obestämt brus, inte helt olikt den gamla radioapparatens rasslande orientering mellan stationerna. En distinkt och välkänd ljudmatta har ersatts av en grådaskig och halvtrasig ljudkuliss.
Karin Boye diktade om Många röster som talar men jag ondgör mig över Många röster som slocknar. Jag förstår att det är så livet fungerar men kan ändå inte riktigt förlika mig vid tanken att så många välbekanta röster ska ersättas med helt nya stämmor. Dessutom fallerar min improvisationsförmåga ju äldre jag blir och tonbilden bleknar. Den yttre kakafonin fortsätter att förändras och förnyas men vad händer här inne i min egen tystnad? Min tystnad är ju inte opåverkbar, den talar, eller försöker åtminstone kommunicera med världen runt omkring. Jag hör världen, men hör världen mig? Och det är först nu jag anar ett eventuellt feltänk: Alla talande människor bär ju också på en tystnadssäck. Det är kanske inte avsaknaden av det myckna pratet som är problemet utan den instängda tystnaden som vi fladdriga människor inte kommunicerar.
En nästan gångbar aforism: Röster kommer och går, men tystnaden består.
Foto: Från en utställning på Kiasma vårvintern 2019.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.