I snart fyra år har jag här i bloggen (blåggen …) utmanat mig själv att skriva nånting som pockar inombords, samtidigt som jag visuellt försökt uttrycka nånting som fotografierna kanske bäst kan gestalta. Och varje gång har utgångsläget varit en närmast stillastående hjärna, ett tomrum som ropat på innehåll. Och det är alldeles sant – gång på gång på gång har jag famlat i ett  meningslöst (ordagrant) ordförråd, försökt greppa stavelser, tankefragment och förbiflygande skuggor. På något märkligt sätt har sedan meningar och sammanhang långsamt börjat gestalta sig men först efter en viss mängd producerad text kan jag börja slappna av. En dörr har öppnats på glänt. Det är knappast en unik process men den är lika överraskande varje gång, lika ny, trots att jag gjort det hundratals gånger här i bloggen och tusentals gånger i övrigt och rimligtvis har en viss förmåga att uttrycka mig. Men tankar och idéer står sannerligen inte i rad bakom pannloben och väntar på att bli utsläppta. De skapas och gestaltas i stället i något slags gudomligt vakuum där kreativiteten gror och huserar. Och den processen föregås oftast av en känsla av brist och tomhet, till och med förtvivlan. Och där finns förstås rädslan för att inte hitta orden, att inte känna någonting alls, att allt de facto bara är meningslöst; skrivandet, men kanske också livet. I ett anfall av akut galghumor gav jag på fullt allvar min bloggbok namnet: Har min mening något liv?

Nu när världen våndas på ett sätt som söker motstycke i historien, och allt av vikt pekar på en global katastrof inom en inte alls avlägsen framtid, frågar jag mig (frågar säkert alla tänkande, lidande människor): Hur kunde det gå så här fel! Det mesta tyder på att inte ens nödbromsen fungerar, att slutet är nära. Vilket slut? Människosläktets? Jordens? Som kristen vet jag ju att människan är kropp, själ och ande och att kroppen förvisso har en begränsad vandringstid tid här på klotet, men att det finns en fortsättning, ett annat liv, efter döden. Men den bilden var länge väldigt diffus för mig, nästan abstrakt. Det egna åldrandet bidrar självfallet till att de existentiella frågorna tilltar, men mänsklighetens globala utmaningar hjälper minsann också till att denna kropp-själ-ande konstruktion ställs på sin spets. Människans fysiska och mentala tillstånd får mycken uppmärksamhet i media men den viktigaste biten, anden, faller liksom utanför ramen, ogripbar och svårfångad som den är. Och kanske det är just här skon klämmer: Att nästan allt handlar om kropp och utseende och yta. JAG är ordet för dagen. I den psykopatologiska diagnosboken har narcissisten varit en ganska exklusiv ensamvarg på vilken knappast någon terapi har bitit. Idag ser det ut som om de narcissistiska personlighetsdragen skulle ha ökat exponentionellt på alla samhällsnivåer, som om JAG-smittan skulle vara minst lika ödesdiger som coronan häromåren.

Det sägs att katten har nio liv men det är väl nog bara humoristerna som tror på det. Att människan har tre liv är det inte heller många som tänker på, inte ens kristna som borde veta bättre. Det sistnämnda noterar världens kanske främsta forskare i Nya Testamentet, den engelska professorn, emeritus biskopen N T Wright. Det första livet är självfallet vårt liv här på jorden. Det andra livet är tillvaron efter döden, som närmast kan beskrivas som ett slags vila i Guds närvaro. Det tredje, det slutgiltiga livet och målet för hela vår mänskliga existens, är när Gud sammanslår himmel och jord och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar till ett liv i evighet. Vad en förhärligad kropp innebär kan jag ju inte riktigt förstå, men aposteln Tomas, han som tvivlade på de övriga lärjungarnas utfästelser om den uppståndne Jesus, fick en uppenbarelse när Jesus uppmanade honom att röra vid hans sår. På något för min nuvarande hjärna obegripligt sätt var Jesus förhärligade kropp både fysisk (han åt ju deras mat och kunde beröras) och samtidigt ”icke-fysisk” (han befann sig plötsligt i rummet utan att ha använt dörren). Ännu svårare är det att förstå vad det innebär att jord och himmel HÄR PÅ JORDEN en dag ska bli ett. Men bara för att jag inte till fullo förstår saker och ting betyder det ju inte att dessa verkligheter inte existerar.

I över tvåtusen år har denna mänskliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är det en märkligt outtalad och diffus realitet även i mången kristens begreppsvärld. Mina personliga utmaningar med den fysiska och psykiska hälsan blir kanske inte mindre av denna vetskap, och jag är lika frågande och förtvivlad som alla andra över den obeskrivliga ondska som uppenbaras i vår omgivning och som framförallt exponeras på tidningarnas sidor, i sociala medier, i radio och TV. Utan denna aning, utan detta löfte om en verklighet verkligare än den till synes overklighet som nu omger oss alla skulle jag troligen bryta samman, haverera. Det är den troende människans utmaning och uppmaning – att lida med dem som lider, och samtidigt ha blicken fäst framåt, inåt, uppåt. Och ständigt betänka det som världens mest omtalade ateistmotståndare, emeritus matematikprofessorn och evangelisten John Lennox med eftertryck noterat: Gud är kompensationernas Gud. Det här livet är förvisso oerhört orättvist mot en stor del av jordens befolkning, men där längre fram skipas rättvisa. I ett en-dimensionellt livsperspektiv dominerar kroppen, partiskheten och övergreppen,  ett två-dimensionellt perspektiv antyder redan en själsligt-fysisk förändring till det bättre. Men det är först när den tredje puzzelbiten faller på plats som den totala bilden blir klar och uppenbar. Allt ska visa sig ha en djup mening, även om jag inte kan förstå och formulera den med mina fattiga ord idag. Mycket av okunskapen hänger troligen ihop med en fel betoning av den mänskliga treenigheten. Människan är nämligen i första hand ande med själen som navelsträng till det maskformiga bihanget kroppen. Just så, och inte tvärtom.

Foton: Den trötta tigern är fotograferad i djurparken Terra Natura i spanska staden Benidorm och kattungen i gamla stadsdelen Albaícin i likaså spanska Granada.