För flera år sedan hände det sig att en människa sårade mig, möjligen inte avsiktligt. Agerandet gjorde mig rasande, förtvivlad, jag fick gråtattacker och gick flere dagar i ett rus av ilska. Jag kanske inte hatade – det är en alldeles för engagerad och bindande attityd. Men känslorna i detta sammanhang var mycket destruktiva. Åren gick, och när jag blev påmind om mina sår, insåg jag att dessa tankar bara skadade mig själv. Jag ville inte leva med dem, med vad göra? Jag planerade, att efter vintern som stod för dörren, gräva ner allt och plantera något, och att detta något skulle bära frukt såsom en handling kan bära frukt. Jag bestämde mig för ett körsbärsträd för de röda frukternas skull. Jag trodde jag mentalt skulle klara av att bearbeta mina negativa känslor tills våren kom. Det lyckades inte, men körsbärsträdet planterades ändå, och i och med att det stod fast förankrat i jorden, var också allt det onda borta.
Idag, på trädgårdsdagen, fyller du, Ehrengard Högnäs i Kvevlax 90 år. Jag inledde bloggen med ett citat av dig, så avslöjande om din personlighet. Och det må jag genast säga: Få människor har aktiverat min tankevärld så mycket som du – med långa samtal face to face, telefonprat, brev och bilder. Vi träffades ju första gångerna under min tid som beboare av Svenska Litteratursällskapets författargård Abrams i Vörå (2002–2005) men det var speciellt år 2007 när jag skrev boken om ditt liv – Mellan varp och måne – som jag lärde känna dig, både som konstnär och som människa. Under ett års tid satt vi nästan varje vecka vid ditt köksbord i det stora huset vid Kyro älv och lät minnena strömma fritt. Sällan har det varit så lätt att intervjua någon! Eftertänksamt, detaljrikt och välformulerat beskrev du din tidigaste barndom på Helgoland och den egentliga uppväxten i småstaden Tönning, berättade känslosamt om pappa Martin och mamma Marga, och dina fem syskon. Och om textilstudierna i Meisterschule für das Weber-Handwerk, och körsången, i Sindelfingen. Och om flytten till Finland på 1950-talet. Det var en sedan länge svunnen tid, en helt annan värld som här trädde fram, understruken och ytterligare frammejslad av en lång rad svartvita fotografier. Det fanns ett då och ett nu som jag först hade ganska svårt att binda samman – jag som bara sporadiskt sett dig en liten bit in på 2000-talet. Människan är i sanning en berättelse och din hörde till de mest innehållsrika och berörande som jag fått ta del av.
Här finns inte utrymme för ett ordentligt sammandrag av ditt liv, om äktenskapet med Håkan och familjelivet med fyra barn, inte heller för en verkförteckning. Låt mig i stället snudda vid en av dina konstnärliga grundtankar. När jag, vi alla, ser det färdiga konstverket, är det väldigt svårt att förstå, eller ens ana, de bakomliggande mentala och tekniska processerna. Och jag kommer ihåg att jag nästan ryckte till när du med eftertryck underströk: Kaos är huvudsaken, speciellt i början av en konstnärlig process. Bara ur den tomhet som föregår kaoset, och ur oredan, utkristalliseras så småningom någon form av komplexitet, som i sin tur är något helt annat än kaos. Du noterade alltså tre begrepp som jag kanske inte i första hand förknippade med en textilväv: kaos, komplexitet och ordning. Och du förklarade: Jag har alltid försökt skapa vägar, ljus och möjligheter att tänka vidare. Den totala ordningen, däremot, leder till stagnation.
Största delen av dina vävar är placerade i sakrala utrymmen – i kyrkor och kapell, inte minst i svenska Österbotten. Och Porten beställdes till biskopsgården i Åbo under den tid när John Vikström verkade som ärkebiskop (1982–1998). I boken Mellan varp och måne noterade han bland annat följande: Kopparväven Porten, som hänger bakom altaret i biskopsgården i Åbo påminner oss om att vi vid varje altare kan säga med Jakob: Här är himlens port. Träskulpturen, som omramas av porten och som jag en gång fick av president Yasser Arafat såsom en hälsning från Det Heliga Landet, påminner oss om att Jesus åt sin sista måltid med sina lärljungar inför himmelens port. Efter måltiden öppnade han porten med sitt lidande och sin död och genom uppståndelsen gick han före oss in genom porten till den himmelska världen.
Det är typiskt för dig att djupfilosofiska tanketrådar och vävens mönster alldeles konkret och självklart slingrar sig in i varandra. Liv och konst går hand i hand men det är den osynliga bottenväven som håller ihop alla trådar, som du själv skrivit. Det här är vad jag idag på din födelsedag alldeles speciellt vill säga: Tack för vänskapen, förtroendet, för samtalen och meningsutbytet i många av livets stora och utmanande frågor. Alltid lyssnande, alltid empatisk, alltid positiv är du, även när kropp och sinne kanske tillfälligtvis vill opponera sig. Ständigt skärpt och alert, och med glimten i ögat, är du ett föredöme för många. Må vår dialog fortsätta länge ännu. Varmt grattis på födelsedagen!
Ehrengard Högnäs, född 27 maj 1930 på Helgoland mitt i Nordsjön. Vid 4-års ålder flyttade familjen till Tönning i Eiderstedts flacka landskap och där gick Ehrengard också i skola. Textilstudier bedrev hon åren 1949–1952, mästarexamen avlade hon 1956. Besökte Finland första gången 1953, gifte sig 1958, bodde första tiden i Kuusankoski, senare också i Grankulla och Helsingfors. Familjen flyttade till Kvevlax 1974 och hon började ta emot vävbeställningar från församlingarna. Sedan barnen flyttat hemifrån, och Håkan dött 1991, har Ehrengard arbetat på heltid som textilkonsthantverkare.
Konstverken här på bild: Brinnande busken (1978), Replot församlingshem. Rundgång (2007), Rönnviks hembygdsgård, Kvevlax. Porten (1995), Biskopsgården i Åbo. De sammanlagda verkens antal är närmare hundra, de flesta placerade i österbottniska församlingar och kommuner men också i Pargas, Åbo och Helsingfors. En väv finns i Sverige (Dalarna), en i Kina och sju i Tyskland.
Boken Mellan varp och måne gavs ut på Scriptums förlag år 2008.
Väldigt fint skrivet!