Just nu, i detta kritiska skede av coronapandemin, framträder ett speciellt ord i press och radio med skrämmande tydlighet: Exponentiell. Smittan hotar att sprida sig EXPONENTIELLT, som en brant kurva uppåt, tygellöst, ohämmat. Och i takt med den reella fysiska smittorisken tenderar oron och rädslan att gräva ner sig i oss var och en i ett liknande uppskruvat tempo. Redan nu handlar det om en dödsdans, ett våroffer, nånting i stil med Igor Stravinskys berömda två-aktare från 1913: En ung flicka väljs ut som ett offer till naturen och slutar med att hon dansar sig till döds. Premiären skedde på Théatre des Champs Élysées i Paris den 29 maj och Stravinskys moderna och provocerande tonalitet och rytmik resulterade i ett publikt tumult och högljudda protester som den blixtinkallade polisen gjorde allt för att tona ner. Så här i ett drygt 100-årigt tidsperspektiv kan man säga att Stravinskys ”exponentiella” tonspråk bäddade för en helt ny inriktning för den västerländska konstmusiken.

Den aktuella covid–19-dramatiken är av helt annan kaliber än det ryska våroffret för ett sekel sedan och de världsvida konsekvenserna oändligt mycket svårare att överskåda, och polisens övervakningsinsats hoppeligen mindre dramatisk när vi nu i april verkligen ska hålla oss i skinnet. Men ett är ganska säkert: Även den konstnärliga skaparförmågan, kreativiteten, har exponentiell lyftkraft. Musikens ljudvågor tränger inte bara genom hud och kropp men rakt in i själen, ibland som en korsfästelse men alltid med ett löfte om nytt liv. Coronan sliter sönder, dödar, konsten föder nytt liv, bygger upp. Om samhället representerar skelettet och företagen och näringsidkarna är kroppens muskler och stödvävnader, kan man säga att individerna är dessa nervsynapser som kopplar samman de livsviktiga informationsbitarna. Men det livgivande blodet levereras av konstutövarna där konstinstitutionerna, som en gemensam klump, utgör själva hjärtat. Men alla kroppsdelar är beroende av varandra, vilket betyder att vårt land snart går ner på knä av utmattning och konstnärlig dränering om inte kulturen har möjlighet att injicera nytt, levande blod i vardagen.

Perspektiven är oöverskådliga, proportionerna svårbedömda. Jag tänker så här: Jag kan i någon mån välja min väg. Eller jag kan åtminstone be att få min stig belyst. När jag, amatörpianisten, sätter mig vid det elektroniska, ständigt stämda instrumentet (en 70-årsgåva av släktingar och vänner) och börjar trampa upp melodiska fotspår till diktens ord är jag, i princip, i samma ärende som Stravinsky och alla andra konstutövare; en impuls, en idé är tändstickan som snart ska sätta eld på brasan. Skaparelden är visserligen exponentiell men i förlängningen kräver den en publik som vill bli värmd, den förutsätter ett levande sammanhang där orden och tonerna kan gnistra och flamma. Tidigare under årets kallaste dagar började jag klinka fram toner till Lars Huldéns Psalm i gråkall vinter (1990) och mitt i coronahysterins upptrappningsfas fick jag den färdig. Och märkte egentligen först då att den ju talar alldeles speciellt till dagens situation. Sista versen sammanfattar läget: Om någon finns, om andra finns, om många finns som är som jag, då kan vi skänka värme åt varann. Varm blir en vinterdag om man har dem som man kan ta sig an.

 

Foto: Gatumusiker underhåller i vårligt Paris. Året var 2013.