Hökhunger och kaninkalops

När vi kommer in genom dörren och går fram mot vardagsrumsfönstret möts vi genast av en helt oväntad syn: en hök har just precis fångat en ung kanin och sitter på en klippkant bara en kort bit från terrassen i färd med att stilla sin hunger. Platsen är Andberget, Hertonäs strand, fågelvägen bara några kilometer från huvudstadens absoluta centrum. Det här är vildmarksdramatik för i normala fall föga blodtörstiga huvudstadsbor.

Och samtidigt går det upp för mig vem offret är. Det finns egentligen inget rimligt alternativ. De senaste dagarna har detta lilla knyte (som jag börjat kalla Lilla Blomman) ensam rört sig framför fönstren och, som sagt, inne på terassen (bara ett par timmar tidigare hade jag fotat kaninen där den halvsov på den torra gräsmattan – se bilden längst nere). Och storleken (litenheten) stämde likaså. Men nu var dess unga dagar all. Och med bultande hjärta rusade jag efter kamera och teleobjektiv, öppnade tyst och försiktigt sovrumsfönstrets vädringslucka, stack ut linsen, och började knäppa. Ett kort ögonblick såg jag en rovfågel rakt i vitögat men hungern var tydligen total för den fortsatte att slita och riva i päls och dun tills det köttiga innehållet lyste blodrött i den solstänkta påskkvällningen.

Efter en stund förflyttade jag mig till vardagsrummet, öppnade ljudlöst dörren till terrassen och smög så tyst jag kunde bakom den bärande stolpen fram mot terrasskanten. När jag nu riktade kameraobjektivet mot stenen stod jag bara på sex-sju meters avstånd från huvudskalleplatsen. Men trots mitt kameraknäppande fortsatte den blodiga måltiden endast avbruten av snabba blickar i olika riktningar. Senast nu var det uppenbart att snålheten höll på att bedra visheten, att risktagningen var viktigare än säkerheten. Dunen flög i vinden och av den massakrerade kroppen återstod snart bara en liten pälssäck. Efter knappt tio minuters kalasande och 170 kameraknäppningar senare greppade de ståtliga klorna resterna av måltiden och lyfte upp längs husväggen, flaxade snabbt ner mot parken och försvann utom synhåll.

Men var det en sparvhök eller en duvhök? Vi bläddrade i fågelböcker och jämförde med fotografierna men kunde inte bestämma oss. På Facebooks Naturväktarsida hittade jag Jörgen Palmgren som kom med klart besked: ”Duvhök: kraftigt byggd, tydligt långt ögonbrynsstreck … Dessutom har den en igenkänningsring med tre tecken. Rapportera ditt fynd till (adressen)”. Och det gjorde jag.

Allt det här väckte förstås ganska kluvna känslor. Å ena sidan en oskyldig kaninunge, betagande gullig och nästan harmlös, å andra sidan en elegant rovfågel med all rätt att leva och skaffa sig föda på det sätt och med de verktyg som naturen utrustat den med. Det där förstår jag ju alldeles bra, men kan inte låta bli att spontant ställa mig på den svagares sida. Och ändå samtidigt förföras och fascineras av dramaturgin i naturen.