(im)PULS

 

Det här snabba visuellt-verbala infallet kunde jag lämpligen också kalla: Hugskott och lynnekast. Men eftersom dagens tema är HJÄRTAT så måste jag, blek och kallsvettig, åtminstone försöka hålla mig till ämnet. Alltså: Det här är en bild av ett välbekant fysiskt och psykiskt tillstånd; en inkräktare intar scenen. I det här fallet en spindel på en blomknopp. Men det kunde lika gärna vara en metastas i huvudknoppen, ett tankehinder i minneslådan eller ett mellanmänskligt övertramp av grövre sort. Invaderingar av dylika slag slutar som bekant nästan alltid med en katastrof om inkräktaren inte snabbt ges på båten eller på annat sätt dränks, vänligt men bestämt stoppas, eller helt enkelt och simpelt avlivas. Ibland ska nämligen saker och ting, och människor icke minst, veta sin plats på planeten, inte okänsligt klampa över gränser eller överhuvudtaget beblanda sig med element som icke tillhöra dem. Vi känner alla till de förfärliga följderna av en dylik gränslös tillvaro: ketchup på slipsen, skorpsmulor i tangentbordet, svordomar i skön litteratur – allt lika förkastligt och regelvidrigt. Man kan få hjärtsnörp och pulspropp med mindre.

Men nu är det ju så här att vardagen inte går att skräddarsy och än mindre människorna att tämja. Försök har gjorts men de har alla gått käpp rätt åt fanders. Och fortfarande finns det ingen vettig människa som kan förklara var fanders egentligen finns på kartan, så den vägen skola vi definitivt icke vandra. Sen kan man förstås svänga på negativet och i stället tänka sig, i det här specifika bildfallet, att det är spindeln som är på rätt plats och att blomknoppen, oinbjuden, på någon konstig vänster klämt in sig i bilden … just det – från höger. Det du! Nu har vi ett helt annat scenario, en variant på det där visuella lappkastet som vi lärde oss på psykologins grundkurs där bakgrund plötsligt blev förgrund och vice versa. Ja, du vet; två profiler byts tur vis ut mot en formfulländad vas – profil-vas-profil-vas – lite beroende på hur hjärnkontoret arbetar. Varför just en vas och två profiler kan uppfattas som en och samma sak är sedan förstås en annan och för alla sinnesslöa filosofer sannolikt ett vederkvickande diskussionsämne.

Och eftersom jag är en oerhört sinnesslö bildfilosof så har jag självfallet tänkt ut en mycket elegant och absolut vattentät lösning på detta bildmysterium om huruvida  den ena eller andra passar, eller inte passar, in i motivet. I det här fallet gör jag så här: Jag kallar spindeln för Hugo Skott och ger blomman namnet Lynne Kast och plötsligt finns här varken inkräktare eller kriminella gränsöverskridare, varken vaser eller profiler, utan bara två figurer som hör ihop som ler och långhalm och som tillsammans bildar en konstnärlig helhet, en sjungande duett, eller varför inte – två musiker i en symfoniorkester.

Och jag dirigerar och (im)pulsen slår.

 

Foto: Bilden är knäppt i början juli i Hertonäs gårds park i Helsingfors.