MUSARM

Som vanligt är rubriken helt missvisande. Jag har visserligen sjuk arm, eller rättare sagt muskelvärk i en otränad biceps, men i vänster arm och inte i den högra som greppar musen. Så det här ska inte handla om rätt eller fel sittställning vid datorbordet, än mindre om behovet av regelbundna pauser i skärmstirrandet, och inte ens om mer eller mindre nödvändig fysikalisk behandling. Nej, den missvisande rubriken får i stället stå för alla diagnoser – fysiska, psykiska och sociala –  som relaterar till det faktum att min kropp efterhand (med start 1987) utformat sig till ett maskformigt bihang till datorn. Och inte nog med det: Efter det dryga 30-åriga kriget känner jag fortfarande inte min motståndare. Och kampen bara fortsätter. Så här några dagar efter nationalskaldens dag tycker jag mig dessutom uppfatta skriftställarkompisen Rune Bergs kärleksfulla men tyvärr alltför sannfärdiga utsaga i krigszonens omedelbara närhet: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott.

Ja, det är ett elände, detta datorberoende. Det vill säga, inte beroendet som sådant utan dess biverkningar: Frustration när jag inte fattar hur jag ska få datorn att göra som jag vill och förtvivlan när datorn gör som den vill. Och en allmän uppgivenhet inför den pakt som den dumma maskinen tydligen slutit med mitt sämsta jag och som resulterat i ett kroniskt beroende, inte bara av digital konsumtion i största allmänhet men av digital produktion i största synnerhet. I brist på bättre sysselsättning  – det har jag visst nämnt x antal gånger? – skapar jag nämligen livsmening med textmening, vilket ungefär betyder att där andra lever livet på ett helt normalt och sunt sätt sitter jag i stället och försöker finna ord och meningar för dessa samma aktiviteter och livsuttryck. I min begreppsfyllda hjärna ligger Liv och Subjunktiv kärleksfullt tätt intill varandra.

Alltså, till saken: Vad jag vill ha sagt (kanske…?) är att jag, vi alla, lever i två världar; en inre osynlig och en yttre gripbar. Och att de båda speglar sig i varandra, och på ett mer eller mindre självklart sätt samverkar. Men medan mången annan tycks vara helt till freds med detta hetsiga pingpongspel så hakar jag upp mig redan i första serven: Det smärtar som sagt till i vänstra armen så fort jag kastar upp bollen i luften. Men eftersom det ju inte handlar om ett konkret bordtennisspel utan om en mental ordbollarlek blir jag alltid lite förvånad, för att inte säga rent ut sagt konfys, brydd, förvirrad: Hur kommer det sig att kroppen reagerar när sinnet fallerar? Och eftersom jag, som sagt, vid det här laget är en livskroniker har jag, efter seg och ihärdig träning, så småningom kommit till den intrikata insikten att de där ordbollarna – till synes helt oskyldiga och viktlösa – i själva verket är veritabla fakticitetsmonster som, när de kommer i farten, inte bara rör om i min kropp och själ men också målar om scenografin rakt framför mina ögon. Med Andra Ord: Mellan där ute i världen och här inne under huden ligger tangentbordet och den stora datorskärmen. Tekniken är den bro som skiljer den modiga dumskallen från den överlägsna fienden. Och eftersom ordet är mitt vapen och tanken min sköld så hamnar axeln stundom i kläm.

Och det är troligen därför jag har musarm.